Jakobn

Hello!

So this is day two of the school week, today we have visited two different classes in the ages 9. I dont want to write to detailed here since there is a integrity policy, but its been both good and bad experiences. After school we took a long walk by the beach and drank a well made Coffey in the sun. Living with my classmate Josefin is sort of like being on a military boot camp. This is the second day in a roll where we go for a hardcore run in the streets, healthy I guess.

Tomorrow we will hang out with Josefin H from the class, I am looking forward to that!

I think a lot about how the schools are where my other university classmates are. Hope youre all fine!

Inside the sunny snd warm echoproject house! Placed at the school yard

In the Echo house, the children plant their own herbs and flowers. Thats cool!

/Jakob

he trip and day one.

So the trip to Malta was a bit to long and not to”First class”. On Saturday night my dear friend Elli turned 30 and he hosted a huge party in Gothenburg. Since i wanted to atend to the party i had to take the night bus to Malmö and then transfer further to Stockholm.

Today was the first day at the school in St Pauls bay (Malta), we got a very warm and friendly welcome, the assistant manager of the school picked us up at the hotel after breakfast. We got a tour around the school and the yard. The school and its system is in many ways very well developed and modern. It is placed very beutiful just beside the ocean, the walls in the school is colured nice with all kinds of decoration. Its an creative atmosphere.

Looking forward to our next day!

/Jakob

De båda männen kommer in i lägenheten och i brist på manlighetskänslor babblar jag frenetiskt på om att skadedjur kan vara farligt för ledningar och att om man bor i en hyresrätt så ska man ju inte laga saker själv etc.
De är snälla instämmer och kopplar på sina macho pokerface.
Jag visar upp brottsplatsen och pekar på soputrymmet som är barrikaderat.
Den ena killen plockar upp en batong och säger ”Ja då är det väl bara att slå ihjäl den då?”

Jag får samvetskval och tänker på barn i fattiga länder som blir misshandlade av myndigheter då de stjäl för sitt leverbröd. Vipps så har jag blivit en överklasskärring i diamantpumps som störs lite på negerungen under vasken.
Jag frågar försiktigt om de vet hur råttor reagerar i stressade situationer.
De visste de inte, framförallt då de saknade skyddshandskar.
Jag förklarar att råttor kan bära på smittor och är bra på att bitas. Att när de känner sig inträngda motar de offret istället för att förtryckt ställa sig i ett hörn och hoppas på det bästa.

Männen har blivit pojkar och pojkarna trär på sig mina gamla vinterhandskar medans jag bygger en mur emellan hall och kök, ifall att råttan försöker fly ut i lägenheten.
Vipps öppnas luckan till råttan men den är spårlöst försvunnen. Han är smart och har rymt.

Jag känner mig dum och bjuder pojkarna på varsin kaffe och vi sätter oss ner i en kvart och ser på Sverige – Danmark matchen i fotboll.

På morgonen efter när jag ska slänga skräp i soporna hör jag prasslet av små tassar.
Jag öppnar upp sakta och ser honom sitta och smaska igen.
Luckan stängs igen i panik, nu när jag är medveten om vad som ska hända den lille stackaren så känns det jobbigt.

Känner mig lättad men också som en hemsk människa, sällskap är väl trevligt. Men en råtta?
Finns det chanser att han och jag kan bonda lite, dressera honom?
Vi kanske åker omkring som ett radarpar på cirkusar framöver.
Jag har en röd väst med nitar på, han har en likadan fast mycket mindre.
Det görs intervjuer med oss i olika tidningar och på Jay Leno talkshow skrattar publiken och Jay åt när råttan berättar historien om hur jag försökte döda honom första gången vi sågs.
Han och jag delar aldrig hotellrum ute på turné men han kommer alltid förbi mitt rum på kvällen, då vi diskuterar livets stora frågor.
Men nej igen, man kan inte ha en råtta i sin lägenhet! NEJ.

Två dagar efter kommer en Atizmexfarbror och bygger igen hålet han lägger också ut blått råttgift i skåpen.
På natten kan jag se att han gått i spåren, hans små fotsteg lyser i de blå dödspåren.
Jag blir lite ledsen och skräckslagen då jag hör små skrik och ett hysteriskt springandes i soputrymmet på de tidiga timmarna.

Tre dagar har gått och det har varit tyst länge nu. Lite för tyst.
Min lägenhet luktar inte längre råtta. Min lägenhet luktar lik och dåligt samvete.
Överallt där jag går stinker det död råtta. I vardagsrummet, köket och sovrummet.

 Min bror Matti kommer på besök och jag har ställt ut sex stycken toalettblock av doften citron för att gömma min hund som jag begravt.
Det luktar som att jag bajsat överallt och dolt doften med toarent. Lite genant.

En Gotlands vistelse följer och några veckor när jag är hemma igen så kan jag ännu känna doften av honom.
Jag känner ibland pustar av råttan som att han är nära mig men långt bort.
Söker upp doftspåret som en gammal hund men misslyckas om och om igen.

Jag börjar känna mig mentalt sjuk och ser i syner. Överallt ser jag honom och hans närvaro är konstant i mitt huvud.
Jag har kollat varje ingång, varje skåp, varje möjligt hål i lägenheten och det finns inte en chans till ingång för en råtta.

Någon dag senare är allt förbi.
Jag hittar råttbajs på sovrumsgolvet. Han har varit här som spöke eller i fysisk form och lämnat spår.

Jag hoppas spåren betydde. Jag finns kvar. Du är inte av med mig, på gott och på ont.

/Jakob 

Juni-09

 Jag skakar och fryser när han tittar mig i ögonen, blicken som är klarare en midvinternatts stjärnhimmel. Jag stänger igen dörren hyperventilerar och tänker ”ja det är väl så här det är, Vad gör man nu!?”

Hans ögon säger till mig ”du bor hos mig, inte tvärtom”.

Duktig Jakob!

Idag orkade jag mer på gymmet. Dessutom promenad hem från city rask takt. Sådär med händerna högt upp i luften. Rak i rygg och med ett maniskt leende som vittnar om att jag tillhör gruppen av vitala människor som förespråkar frukt.

Lägenheten jag ska hem till älskar jag, har idag städat hela soputrymmet under diskbänken för att få det extra rent. Känns lyxigt att ha en nyrenoverad tvåa som bara är min. Inga äckliga hål i väggarna och ett nytt fräscht kök.
En harmonisk plattform att andas in och andas ut på.
Bara femton minuter kvar sen är jag hemma. På gymmet har jag köpt en proteinbar som jag girigt trycker i mig. Pappret ska naturligtvis slängas i sopkorgen under diskbänken trots träningsdarrig hand lyckas jag öppna dörren till soprutrymmet

Där sitter den med intensiv blick o tittar på mig, stor som en katt.

En råtta! Den rör sig inte ur fläcken när den ser mig.
Jag slänger igen dörren på en millisekund men ändå känns det som att jag hunnit studera varje hårstrå på den kurviga kroppen i detalj, de små tassarna och det lugna ansiktsuttrycket. Allt går väldigt snabbt på ett långsamt sätt. Blir kallsvettig.
Jo råttor har jag sett men då på landet. Där är de ju på tomten och det tillhör de integrerar liksom inte såhär intimt.
Detta är ungefär som att hitta en oönskad inneboende hos sig som inte betalar hyra,
eller som en blå regering, suger ut det bästa och det börjar luktar illa.

Mina tankar far o flyger genom huvudet, jag är tvungen att sätta tops i öronen för att de inte ska flyga ut och vidare genom fönstret ner till någon stackars småbarnsförälders öron, som i sin tur tror han fått en allvarlig psykos.
Jag ringer Towe och ber om råd, hon säger att jag ska ringa Anticimex ”skadedjur kan ju bita sönder ledningar o saker”

Jag ringer min älskade far som har en mer primitiv och dramatisk plan.

”Sätt för en byrå och några stolar så tar den sig inte ut”.

Undrar om det räcker att barrikadera soputrymmet? Har den byggt gångar till olika skåp. Kanske en hemlig ingång till kylskåpet.

Jag ringer lägenhetsversionen av 112 som skrattar åt den förvirrade killen med den generade rösten. Kvinnan säger att Anticimex har stängt, att de inte kan göra något men att de ska ringa tillbaka om en halvtimma.,.
När jag barrikaderat infarten till helvetet funderar jag på hur stark råttan kan vara? Kan han ta sig ur detta? Jag slängde ju i pappret med gymgodis (proteinbaren). Kan denna gett honom muskeltillskott?femton minuter senare ringer det på dörren,
Jag öppnar dörren. Där står två Securitasvakter i full mundering.

 ”Öhh hej säger jag”

”Hej vi blev precis beordrade hit, du hade skadedjur?”

De båda anabolatörstande männen kommer i lägenheten.
"Vill ni ha en kopp kaffe först, gå igenom planen?"
Jag känner mig som en ensam tant som tar sönder avloppet bara för att få dit rörmokaren i brist på sällskap.


Fortsättningen följer…..

Det finns ett ordspråk som lyder "Hat och kärlek är sidor av samma mynt".

En kvinna slår en man, en man slår en kvinna.

Som dem älskar.

Man spottar, fräser och kramar om.

Den du lever med får ta de elakaste ord i tröttheten efter jobb. När livsfrustrationen tränger på så står den du älskar redo som en magnet för elakheter.

Man kan väl egentligen bara bli riktigt arg på någon som berör en eller som är en riktigt nära.

 Jag tycker att det är otroligt fascinerande hur två så otroligt skilda men starka känslor kan höra ihop. Det är dramatiskt och härligt på samma sätt.

Lite mer sydländskt och exotiskt.

Jag skrev därför ett ministycke om detta.

Jag tänker smyga efter dig i parken.

Slå i dig ett brinnande kärleksbudskap med mina mjuka händer.

 När du sovit sött om natten är jag hästhuvudet i din säng.

Jag kommer blöda på dig hela vägen till ditt jobb tills du börjar gråta och utbrister "JAG ÄLSKAR DIG".

Jag är det vassa popcornet i din hals när du är på biodeijt.

Men jag är också handen som klappar dig på ryggen.

 Jag vet var din brevlåda bor. Den är sprängfylld av kärleksbrev.

 Jag vet var din mamma bor. Och hon vet var jag bor- vi är bästa vänner nu.

 För att lyfta dig upp var jag tvungen att kasta dig på asfalt, du minns?

 Du kan vara min värsta fiende eller min prins

/Jaken

I tysta fikarum med små fönster sitter vi och tittar på varandra. Ibland vet vi inte vad vi ska säga, men vi vill säga något.

Ingen vill vara det där tysta barnet som sitter längst bak i raden av skolbänkar som vet svaren men aldrig vågar säga dem.

Vi är sammanhangstörstande hjärtan som vill beröra och ha gemenskap.

Hänga på, hänga med och sluta oss till cirkeln av smygrökande femtonåringar som talar om det där som du vill vara en del av.

Undra om det är en slump att melodifestivalen med allt sitt glitter och glamour är belagt i de mörkaste och slaskigaste månaderna?

Tycka vad man vill om detta minst sagt kommersiella tv-program där pengarna rullas in i stora lass likt ett indiancasino, jag tror det behövs.

Uppenbarligen då miljonpublik engagerar sig minst lika mycket som i ett riksdagsval. De flesta har något att säga till om.  

På äldreboendet "Liljekonvaljen" tar Ing-britt på sig rökrocken och tänder cigaretten. När hon blåst ut första molnet av rök säger hon till sin kollega;

"Var inte hon... Vad heter hon? Operasångaren som vann lite manhaftig? "

"Jo visst var hon! Det tänkte jag på också på, lite som Ulla inne på rum 3. Lite samma galna ögon också"

Häromdagen när jag såg om filmen "The Queen" så slog det mig att vi också vill sörja ihop för människor vi inte känner med människor vi inte känner.

Hela nationen England bröt ihop och fick ett rejält psykbryt när Princess Diana dog.

För många var hon väl en symbol av något folkligt i en ouppnåbar dröm, men hur många kände henne egentligen?

Rosorna samlades och Sir Elton John skrev en minneslåt som fick Themsen att svämma över.
Men för vem var tårarna egentligen?

I underhållningsbranschen de senaste åren har ju allsång blivit allt populärare företeelse.

Att sjunga ihop, kunna samma låtar och i en unison ton sjunga "Stockholm i mitt hjärta".

Jag tycker det är väldigt fint för det påminner mig om när jag stod som fyraåring med stjärnstrumpor (halkmockasiner) i Väskinde bygdegård och sjöng

"i ett hus i skogens slut liten tomte tittar ut, haren skuttar fram så fort"

Vi blir nog inte så mycket äldre än så.

Möjligtvis växer vi ur stjärnstrumporna men behoven är dem samma.

Idag vaknade jag på den grå sidan, lite grinig och deppig.

Den grå dimman utanför sovrumsfönstret hade jagat bort barnen på lekplatsen. Vinden orkade inte ens putta iväg singelgungan på det där trevliga skräckfilmsaktiga sättet. Allt var stilla och tråkigt.
Kylen tom på frukost så jag fick trycka i mig en ännu gråare smet av havregrynsgröt. Det kan dock vara gott om man har mjölk till, men mjölken var gammal.

Med durrande eltandborste i munnen kom jag att tänka på hur mycket lättare det är att vara glad på sommaren.

Känns lite som att jag är ett blommande fält av blåeld redo att explodera ut emot bländande leenden och varma blickar.

Ibland blåser det mycket och de stora vindkraftverken skuggar den sol som ger liv.

Någon eller jag själv har till min fördel gett mig en dos av livselixir som gör att jag kan hitta skratt och glädje när det behövs.

Igår när jag var ute och gick på en tom gata  hade jag ett roligt möte med en liten söt asiatisk tant. Vi fick syn på varandra på ett avstånd av tjugo meter, närmade oss varandra i rask takt.

Två meter ifrån varandra gick jag åt höger för att slippa krossa den lilla tanten, hon gick åt samma hål

Jag bytte håll, hon med.

Sådär stod vi en stund, kändes som att vi ofrivilligt dansade linedans eller någon typ av grekisk tavernadans.
Slutposen i dansen blev att vi synkroniserat tittade upp på varandra och skrattade. Inte krystat eller artigt utan hjärtligt och öppet, vi ler mot varandra och går vidare .

Jag blev glad av det lilla mötet.

Tog av mig mössan och handskarna och la dem i ryggsäcken, jag var redan varm och glad.

Vissa människor har man helt enkelt en speciell energi med, man känner det som elektricitet från början. Hon var en sådan person.

Frågan är hur modig man ska vara och lita på sina intentioner och känslor.

Ord kan ibland vara raka motsatsen.

Känslor och energier är ju väldigt oidentifierbara men ord kan vara skrivna, lånade och förbrukade.

Man borde dansa mer med asiatiska kvinnor på gatan.

Borde vidröra folk i sin omgivning med en klapp på axeln istället för att fråga

"Hur är det med dig då?"

Ställa ner det där ölglaset bredvid den andres hand
och låta fingrarna dras

emot varann till ett varmare land.

Mot något fint och sant.

Där man aldrig kommer att behöva vinterkläder som gör att man ser ut som en påklädd femåring i kylan
med Graningestövlar som skaver.
Där alla är fina som blåeldfält.

Känner för att skriva idag, men vet inte vad jag vill skriva.
Precis som jag diskuterade med min bror igår, så gillar jag inte att skriva bloggar som inte betyder något för mig. Bloggar är ju kanske egentligen till för att vara vardagliga och snabbt uppdaterande. Men så blir det uppenbarligen inte med min.
Men tänkte lägga upp några grejer jag klottrat, eller målat snarare. Kunde vara kul så nu har jag scannat in lite bilder, i rädslan att de annars försvinner. Några av dem har jag gett bort nu dessutom och då är det bra att ha dem som digitala filer på datorn. 

Att jogga kan vara vardagsdramatik.

Tillräckligt för en lagom polisrädd medelklassunge som jag med  avsaknande brottsregister och ovana av betongmissär.

Som jag skrev sist så hade julen i konspiration mot mig gjort mig rund om magen.

Dags att röra på fläsket så man inte blir tagen för kulting julen-09 och ligger slaktad med ett äpple i munnen.   

Äter dem sista knäcken och knyter joggingskorna.

Kanske är det för halt ute för att jogga, kanske har det blivit för mörkt.

Jag är nog egentligen för trött för det här.

På min ena axel sitter Anna Skipper och argumenterar eller snarare skäller. På den andra sidan sitter Michel Moore och tycker att jag ska vara lite fet och upprorisk.

Anna Skipper vinner och jag pluggar i lite bra plastmusik i spelaren och säger med norsk accent "Uut på tuur aldrig suur"  

Musiken är viktig, detta minns jag inte minst när jag för tre år sedan var i Paris.

Jag hade ägnat hela dagen åt konstiga teaterstudier som gick ut på att en arg fransk pedagog med getskägg skulle slå oss med en käpp om man gjorde fel. Jag var arg och behövde rensa huvudet så jag sprang ut i sena Pariskvällen och joggade.

Sprang förbi absurda hundvalpsaffärer och vinfyllda fransoser, energin i kroppen höll på att försvinna.  Skam den som ger sig och jag ville inte ge upp så jag satte igång T.a.t.u i lurarna. Ryska dramatiska flickor får mig alltid att fly lite mer.

Det blev mörkare och mörkare och jag sprang längre och längre ut i slummen.

Kittlande att springa förbi okända platser med okända människor. Något som slog mig var att ju längre jag kom i slummen så blev människorna mer och mer lytta och mer fattiga. Vissa saknade ben, andra armar och vissa stirrade på mig som lejon på savannen.

Jag blev rädd när jag förstod att jag var en hind som sprang med en ny mp3 spelare och ett helt klart nervöst men artigt leende.

Visste inte riktigt vart jag var och kommer på att det kan vara lämpligt att jogga hemåt.

Jag byter spår till lämliga T.A.T.U' "Not gonna get us".  Farten ökar i takt med rädslorna. Jag har aldrig sprungit så snabbt. Men hem kom jag och med en erfarenhet mer i bagaget.

Väl hemma i Sverige igen tre år senare joggar jag som sagt i Gamlestan. Det är kallt och ruggigt enligt gammal Göteborsk tradition. Jag bestämmer mig för att få ut det mesta av den lilla springstunden så jag kör intervall. Jag kör igång T.A.T.U "Not gonna get us" igen.

Nere vid rondellen får jag syn på en polisbil. Min inlevelseförmåga får mig att låtsas att polisen är efter mig. Jag och de ryska flickorna springer förbi polisbilen. Snabbt, snabbare snabbast.

Polisbilen smyger bakom mig, kör om mig och stannar.

"Jaha hur var det här då" frågar han i blått med granskande blick.

Tankar flyger igenom mitt huvud.

Har jag kokain på mig, säljer jag sex eller har jag rånat en bank? Istället kommer ett krystat skratt fram.

"Heheh, bara ute och joggar. Lite. Motion ni vet."

Dem kör iväg och jag tar en dusch. Med vattnet rinnandes mot min kropp tänker jag:

Den bästa motionären flyr alltid från något.

/Jakob