Jakobn

Idag vaknade jag på den grå sidan, lite grinig och deppig.

Den grå dimman utanför sovrumsfönstret hade jagat bort barnen på lekplatsen. Vinden orkade inte ens putta iväg singelgungan på det där trevliga skräckfilmsaktiga sättet. Allt var stilla och tråkigt.
Kylen tom på frukost så jag fick trycka i mig en ännu gråare smet av havregrynsgröt. Det kan dock vara gott om man har mjölk till, men mjölken var gammal.

Med durrande eltandborste i munnen kom jag att tänka på hur mycket lättare det är att vara glad på sommaren.

Känns lite som att jag är ett blommande fält av blåeld redo att explodera ut emot bländande leenden och varma blickar.

Ibland blåser det mycket och de stora vindkraftverken skuggar den sol som ger liv.

Någon eller jag själv har till min fördel gett mig en dos av livselixir som gör att jag kan hitta skratt och glädje när det behövs.

Igår när jag var ute och gick på en tom gata  hade jag ett roligt möte med en liten söt asiatisk tant. Vi fick syn på varandra på ett avstånd av tjugo meter, närmade oss varandra i rask takt.

Två meter ifrån varandra gick jag åt höger för att slippa krossa den lilla tanten, hon gick åt samma hål

Jag bytte håll, hon med.

Sådär stod vi en stund, kändes som att vi ofrivilligt dansade linedans eller någon typ av grekisk tavernadans.
Slutposen i dansen blev att vi synkroniserat tittade upp på varandra och skrattade. Inte krystat eller artigt utan hjärtligt och öppet, vi ler mot varandra och går vidare .

Jag blev glad av det lilla mötet.

Tog av mig mössan och handskarna och la dem i ryggsäcken, jag var redan varm och glad.

Vissa människor har man helt enkelt en speciell energi med, man känner det som elektricitet från början. Hon var en sådan person.

Frågan är hur modig man ska vara och lita på sina intentioner och känslor.

Ord kan ibland vara raka motsatsen.

Känslor och energier är ju väldigt oidentifierbara men ord kan vara skrivna, lånade och förbrukade.

Man borde dansa mer med asiatiska kvinnor på gatan.

Borde vidröra folk i sin omgivning med en klapp på axeln istället för att fråga

"Hur är det med dig då?"

Ställa ner det där ölglaset bredvid den andres hand
och låta fingrarna dras

emot varann till ett varmare land.

Mot något fint och sant.

Där man aldrig kommer att behöva vinterkläder som gör att man ser ut som en påklädd femåring i kylan
med Graningestövlar som skaver.
Där alla är fina som blåeldfält.

Känner för att skriva idag, men vet inte vad jag vill skriva.
Precis som jag diskuterade med min bror igår, så gillar jag inte att skriva bloggar som inte betyder något för mig. Bloggar är ju kanske egentligen till för att vara vardagliga och snabbt uppdaterande. Men så blir det uppenbarligen inte med min.
Men tänkte lägga upp några grejer jag klottrat, eller målat snarare. Kunde vara kul så nu har jag scannat in lite bilder, i rädslan att de annars försvinner. Några av dem har jag gett bort nu dessutom och då är det bra att ha dem som digitala filer på datorn. 

Att jogga kan vara vardagsdramatik.

Tillräckligt för en lagom polisrädd medelklassunge som jag med  avsaknande brottsregister och ovana av betongmissär.

Som jag skrev sist så hade julen i konspiration mot mig gjort mig rund om magen.

Dags att röra på fläsket så man inte blir tagen för kulting julen-09 och ligger slaktad med ett äpple i munnen.   

Äter dem sista knäcken och knyter joggingskorna.

Kanske är det för halt ute för att jogga, kanske har det blivit för mörkt.

Jag är nog egentligen för trött för det här.

På min ena axel sitter Anna Skipper och argumenterar eller snarare skäller. På den andra sidan sitter Michel Moore och tycker att jag ska vara lite fet och upprorisk.

Anna Skipper vinner och jag pluggar i lite bra plastmusik i spelaren och säger med norsk accent "Uut på tuur aldrig suur"  

Musiken är viktig, detta minns jag inte minst när jag för tre år sedan var i Paris.

Jag hade ägnat hela dagen åt konstiga teaterstudier som gick ut på att en arg fransk pedagog med getskägg skulle slå oss med en käpp om man gjorde fel. Jag var arg och behövde rensa huvudet så jag sprang ut i sena Pariskvällen och joggade.

Sprang förbi absurda hundvalpsaffärer och vinfyllda fransoser, energin i kroppen höll på att försvinna.  Skam den som ger sig och jag ville inte ge upp så jag satte igång T.a.t.u i lurarna. Ryska dramatiska flickor får mig alltid att fly lite mer.

Det blev mörkare och mörkare och jag sprang längre och längre ut i slummen.

Kittlande att springa förbi okända platser med okända människor. Något som slog mig var att ju längre jag kom i slummen så blev människorna mer och mer lytta och mer fattiga. Vissa saknade ben, andra armar och vissa stirrade på mig som lejon på savannen.

Jag blev rädd när jag förstod att jag var en hind som sprang med en ny mp3 spelare och ett helt klart nervöst men artigt leende.

Visste inte riktigt vart jag var och kommer på att det kan vara lämpligt att jogga hemåt.

Jag byter spår till lämliga T.A.T.U' "Not gonna get us".  Farten ökar i takt med rädslorna. Jag har aldrig sprungit så snabbt. Men hem kom jag och med en erfarenhet mer i bagaget.

Väl hemma i Sverige igen tre år senare joggar jag som sagt i Gamlestan. Det är kallt och ruggigt enligt gammal Göteborsk tradition. Jag bestämmer mig för att få ut det mesta av den lilla springstunden så jag kör intervall. Jag kör igång T.A.T.U "Not gonna get us" igen.

Nere vid rondellen får jag syn på en polisbil. Min inlevelseförmåga får mig att låtsas att polisen är efter mig. Jag och de ryska flickorna springer förbi polisbilen. Snabbt, snabbare snabbast.

Polisbilen smyger bakom mig, kör om mig och stannar.

"Jaha hur var det här då" frågar han i blått med granskande blick.

Tankar flyger igenom mitt huvud.

Har jag kokain på mig, säljer jag sex eller har jag rånat en bank? Istället kommer ett krystat skratt fram.

"Heheh, bara ute och joggar. Lite. Motion ni vet."

Dem kör iväg och jag tar en dusch. Med vattnet rinnandes mot min kropp tänker jag:

Den bästa motionären flyr alltid från något.

/Jakob

För en månad sedan fick jag än en gång känna av sviterna av god julmat och julgodis.

Fascinerande att jag aldrig lär mig att ekvationen:

"En Jakob +  julmat + knäck + långfilmer på tv = fet julgris.

Samma melodi varje januari. Är jag ensam? Troligtvis inte, finns väl en anledning till att S.A.T.S (gymanläggning) kör sin äckligt fräscha "Hooked on a feeling" tv-reklam varje januari..

Jag hade precis kommit hem från julfirandet på Gotland. Väskorna ställer jag i hallen, gillar inte att packa upp reseväskor. Dem får gärna stå förtryckta i ett hörn och vänta länge på att bli uppackade.

Mitt i min stilla strid med väskor och jackor som inte vill hängas upp så känner jag ett begär av socker, julmust, julskinkemacka NU. NUUU.

Det är detta gravida kvinnor känner, Cravings.

Jag har uppenbarligen inte fått min mens ännu och i spegeln ser jag en Hobbit liknande gestalt, rosig om kinderna med en trivsam boll på mitten av kroppen.

Ingen mens, sockerbegär och dessutom ett ovanligt lynnigt beteende på tågresan emot en stackars tågkonduktör.    

En liten gnista tänds i herr Norrbys ögon.
Jag är gravid!

Detta förklarar allt.

Där står jag i min moderliga lycka framför spegeln och smeker min mage och säger högt för mig själv:

"När du kommer ut ska du heta Lucas."

Vem är pappan blir nästa fråga. Förvirrande då det inte finns så många lösnummer.

Det är ett Julmirakel! Kan Maria så kan jag!

Jag känner mig så där Carola lycklig och skuttar in i mitt vardagsrum och sätter på teven.

"Ahhhahha hooked on a feeling" - Björn skiffs.

"Dags att börja träna? På S.A.T.S får du hjälpen, Januari ut så har vi... - Reklamrösten.

Jaha det var ingen bulle i ugnen detta år heller.

Lika bra att ta sig i kragen nu.

Jag sätter på mig joggingskorna, myser ner i soffan och äter dem sista knäcken som min mor packat ner omsorgsfullt i väskan.

Fortsättningen följer...

/Jakob