Jakobn

Att jogga kan vara vardagsdramatik.

Tillräckligt för en lagom polisrädd medelklassunge som jag med  avsaknande brottsregister och ovana av betongmissär.

Som jag skrev sist så hade julen i konspiration mot mig gjort mig rund om magen.

Dags att röra på fläsket så man inte blir tagen för kulting julen-09 och ligger slaktad med ett äpple i munnen.   

Äter dem sista knäcken och knyter joggingskorna.

Kanske är det för halt ute för att jogga, kanske har det blivit för mörkt.

Jag är nog egentligen för trött för det här.

På min ena axel sitter Anna Skipper och argumenterar eller snarare skäller. På den andra sidan sitter Michel Moore och tycker att jag ska vara lite fet och upprorisk.

Anna Skipper vinner och jag pluggar i lite bra plastmusik i spelaren och säger med norsk accent "Uut på tuur aldrig suur"  

Musiken är viktig, detta minns jag inte minst när jag för tre år sedan var i Paris.

Jag hade ägnat hela dagen åt konstiga teaterstudier som gick ut på att en arg fransk pedagog med getskägg skulle slå oss med en käpp om man gjorde fel. Jag var arg och behövde rensa huvudet så jag sprang ut i sena Pariskvällen och joggade.

Sprang förbi absurda hundvalpsaffärer och vinfyllda fransoser, energin i kroppen höll på att försvinna.  Skam den som ger sig och jag ville inte ge upp så jag satte igång T.a.t.u i lurarna. Ryska dramatiska flickor får mig alltid att fly lite mer.

Det blev mörkare och mörkare och jag sprang längre och längre ut i slummen.

Kittlande att springa förbi okända platser med okända människor. Något som slog mig var att ju längre jag kom i slummen så blev människorna mer och mer lytta och mer fattiga. Vissa saknade ben, andra armar och vissa stirrade på mig som lejon på savannen.

Jag blev rädd när jag förstod att jag var en hind som sprang med en ny mp3 spelare och ett helt klart nervöst men artigt leende.

Visste inte riktigt vart jag var och kommer på att det kan vara lämpligt att jogga hemåt.

Jag byter spår till lämliga T.A.T.U' "Not gonna get us".  Farten ökar i takt med rädslorna. Jag har aldrig sprungit så snabbt. Men hem kom jag och med en erfarenhet mer i bagaget.

Väl hemma i Sverige igen tre år senare joggar jag som sagt i Gamlestan. Det är kallt och ruggigt enligt gammal Göteborsk tradition. Jag bestämmer mig för att få ut det mesta av den lilla springstunden så jag kör intervall. Jag kör igång T.A.T.U "Not gonna get us" igen.

Nere vid rondellen får jag syn på en polisbil. Min inlevelseförmåga får mig att låtsas att polisen är efter mig. Jag och de ryska flickorna springer förbi polisbilen. Snabbt, snabbare snabbast.

Polisbilen smyger bakom mig, kör om mig och stannar.

"Jaha hur var det här då" frågar han i blått med granskande blick.

Tankar flyger igenom mitt huvud.

Har jag kokain på mig, säljer jag sex eller har jag rånat en bank? Istället kommer ett krystat skratt fram.

"Heheh, bara ute och joggar. Lite. Motion ni vet."

Dem kör iväg och jag tar en dusch. Med vattnet rinnandes mot min kropp tänker jag:

Den bästa motionären flyr alltid från något.

/Jakob