Jakobn

Det finns ett ordspråk som lyder "Hat och kärlek är sidor av samma mynt".

En kvinna slår en man, en man slår en kvinna.

Som dem älskar.

Man spottar, fräser och kramar om.

Den du lever med får ta de elakaste ord i tröttheten efter jobb. När livsfrustrationen tränger på så står den du älskar redo som en magnet för elakheter.

Man kan väl egentligen bara bli riktigt arg på någon som berör en eller som är en riktigt nära.

 Jag tycker att det är otroligt fascinerande hur två så otroligt skilda men starka känslor kan höra ihop. Det är dramatiskt och härligt på samma sätt.

Lite mer sydländskt och exotiskt.

Jag skrev därför ett ministycke om detta.

Jag tänker smyga efter dig i parken.

Slå i dig ett brinnande kärleksbudskap med mina mjuka händer.

 När du sovit sött om natten är jag hästhuvudet i din säng.

Jag kommer blöda på dig hela vägen till ditt jobb tills du börjar gråta och utbrister "JAG ÄLSKAR DIG".

Jag är det vassa popcornet i din hals när du är på biodeijt.

Men jag är också handen som klappar dig på ryggen.

 Jag vet var din brevlåda bor. Den är sprängfylld av kärleksbrev.

 Jag vet var din mamma bor. Och hon vet var jag bor- vi är bästa vänner nu.

 För att lyfta dig upp var jag tvungen att kasta dig på asfalt, du minns?

 Du kan vara min värsta fiende eller min prins

/Jaken

I tysta fikarum med små fönster sitter vi och tittar på varandra. Ibland vet vi inte vad vi ska säga, men vi vill säga något.

Ingen vill vara det där tysta barnet som sitter längst bak i raden av skolbänkar som vet svaren men aldrig vågar säga dem.

Vi är sammanhangstörstande hjärtan som vill beröra och ha gemenskap.

Hänga på, hänga med och sluta oss till cirkeln av smygrökande femtonåringar som talar om det där som du vill vara en del av.

Undra om det är en slump att melodifestivalen med allt sitt glitter och glamour är belagt i de mörkaste och slaskigaste månaderna?

Tycka vad man vill om detta minst sagt kommersiella tv-program där pengarna rullas in i stora lass likt ett indiancasino, jag tror det behövs.

Uppenbarligen då miljonpublik engagerar sig minst lika mycket som i ett riksdagsval. De flesta har något att säga till om.  

På äldreboendet "Liljekonvaljen" tar Ing-britt på sig rökrocken och tänder cigaretten. När hon blåst ut första molnet av rök säger hon till sin kollega;

"Var inte hon... Vad heter hon? Operasångaren som vann lite manhaftig? "

"Jo visst var hon! Det tänkte jag på också på, lite som Ulla inne på rum 3. Lite samma galna ögon också"

Häromdagen när jag såg om filmen "The Queen" så slog det mig att vi också vill sörja ihop för människor vi inte känner med människor vi inte känner.

Hela nationen England bröt ihop och fick ett rejält psykbryt när Princess Diana dog.

För många var hon väl en symbol av något folkligt i en ouppnåbar dröm, men hur många kände henne egentligen?

Rosorna samlades och Sir Elton John skrev en minneslåt som fick Themsen att svämma över.
Men för vem var tårarna egentligen?

I underhållningsbranschen de senaste åren har ju allsång blivit allt populärare företeelse.

Att sjunga ihop, kunna samma låtar och i en unison ton sjunga "Stockholm i mitt hjärta".

Jag tycker det är väldigt fint för det påminner mig om när jag stod som fyraåring med stjärnstrumpor (halkmockasiner) i Väskinde bygdegård och sjöng

"i ett hus i skogens slut liten tomte tittar ut, haren skuttar fram så fort"

Vi blir nog inte så mycket äldre än så.

Möjligtvis växer vi ur stjärnstrumporna men behoven är dem samma.