Jakobn

De båda männen kommer in i lägenheten och i brist på manlighetskänslor babblar jag frenetiskt på om att skadedjur kan vara farligt för ledningar och att om man bor i en hyresrätt så ska man ju inte laga saker själv etc.
De är snälla instämmer och kopplar på sina macho pokerface.
Jag visar upp brottsplatsen och pekar på soputrymmet som är barrikaderat.
Den ena killen plockar upp en batong och säger ”Ja då är det väl bara att slå ihjäl den då?”

Jag får samvetskval och tänker på barn i fattiga länder som blir misshandlade av myndigheter då de stjäl för sitt leverbröd. Vipps så har jag blivit en överklasskärring i diamantpumps som störs lite på negerungen under vasken.
Jag frågar försiktigt om de vet hur råttor reagerar i stressade situationer.
De visste de inte, framförallt då de saknade skyddshandskar.
Jag förklarar att råttor kan bära på smittor och är bra på att bitas. Att när de känner sig inträngda motar de offret istället för att förtryckt ställa sig i ett hörn och hoppas på det bästa.

Männen har blivit pojkar och pojkarna trär på sig mina gamla vinterhandskar medans jag bygger en mur emellan hall och kök, ifall att råttan försöker fly ut i lägenheten.
Vipps öppnas luckan till råttan men den är spårlöst försvunnen. Han är smart och har rymt.

Jag känner mig dum och bjuder pojkarna på varsin kaffe och vi sätter oss ner i en kvart och ser på Sverige – Danmark matchen i fotboll.

På morgonen efter när jag ska slänga skräp i soporna hör jag prasslet av små tassar.
Jag öppnar upp sakta och ser honom sitta och smaska igen.
Luckan stängs igen i panik, nu när jag är medveten om vad som ska hända den lille stackaren så känns det jobbigt.

Känner mig lättad men också som en hemsk människa, sällskap är väl trevligt. Men en råtta?
Finns det chanser att han och jag kan bonda lite, dressera honom?
Vi kanske åker omkring som ett radarpar på cirkusar framöver.
Jag har en röd väst med nitar på, han har en likadan fast mycket mindre.
Det görs intervjuer med oss i olika tidningar och på Jay Leno talkshow skrattar publiken och Jay åt när råttan berättar historien om hur jag försökte döda honom första gången vi sågs.
Han och jag delar aldrig hotellrum ute på turné men han kommer alltid förbi mitt rum på kvällen, då vi diskuterar livets stora frågor.
Men nej igen, man kan inte ha en råtta i sin lägenhet! NEJ.

Två dagar efter kommer en Atizmexfarbror och bygger igen hålet han lägger också ut blått råttgift i skåpen.
På natten kan jag se att han gått i spåren, hans små fotsteg lyser i de blå dödspåren.
Jag blir lite ledsen och skräckslagen då jag hör små skrik och ett hysteriskt springandes i soputrymmet på de tidiga timmarna.

Tre dagar har gått och det har varit tyst länge nu. Lite för tyst.
Min lägenhet luktar inte längre råtta. Min lägenhet luktar lik och dåligt samvete.
Överallt där jag går stinker det död råtta. I vardagsrummet, köket och sovrummet.

 Min bror Matti kommer på besök och jag har ställt ut sex stycken toalettblock av doften citron för att gömma min hund som jag begravt.
Det luktar som att jag bajsat överallt och dolt doften med toarent. Lite genant.

En Gotlands vistelse följer och några veckor när jag är hemma igen så kan jag ännu känna doften av honom.
Jag känner ibland pustar av råttan som att han är nära mig men långt bort.
Söker upp doftspåret som en gammal hund men misslyckas om och om igen.

Jag börjar känna mig mentalt sjuk och ser i syner. Överallt ser jag honom och hans närvaro är konstant i mitt huvud.
Jag har kollat varje ingång, varje skåp, varje möjligt hål i lägenheten och det finns inte en chans till ingång för en råtta.

Någon dag senare är allt förbi.
Jag hittar råttbajs på sovrumsgolvet. Han har varit här som spöke eller i fysisk form och lämnat spår.

Jag hoppas spåren betydde. Jag finns kvar. Du är inte av med mig, på gott och på ont.

/Jakob