Värdighet
Denna Torsdag gick verkligen i värdighetens tecken.
Vår vår VÅR. underbart! nästan lillsommar.
I lördags kände jag mig malligt händig då jag vårfixade till min nya fina cykel. Det var inte mycket att fixa med tanke på att cykeln var ny, men ändå...
Efter mötet idag bestämmde jag mig trots för lite sömn att cykla ner och möta Towe på stan.
Det gick förvånansvärt fort att cykla ned på stan. Väl nere city gäller det att akta sig för spårvagnsspåren.
Akta sig, just det akta sig. Måste tänka att inte cykla ner i cykelspåren.
Vid det här laget hade jag hoppats på att jag lärt mig att det man aktar sig för mycket för blir ens bistra öde.
Jo det gick precis som det brukar bli när man tänker för mycket, väl nere vid brunnsparken ser jag det ondskefulla spårvagnsspåret glänsa i kvällsolen.
Alla vårfina människor har vaknat ur lägenheterna och det känns faktiskt som att alla samlar sig runt mig i en betraktande klunga när jag cyklar ner i helvetesgapet, nej ursäkta spårvagnsspåeret.
Jag ramlar av cykeln, ser en spårvagn komma 100 m framför mig (bli inte för rädd mamma om du läser detta , hade cykelhjälm)
Jag reser mig hastigt upp, lyfter upp cykeln och vandrar iväg med den ledandes, låtsas som att detta är vardagsmat för mig.
En grej jag brukar göra när jag har tråkigt, lite Göran Kropp vardags dramatik.
min cykel är dyr, min kropp är värdefull och brytbar, men det enda jag tänkte på var "såg någon mig"
- Har jag hedern i behåll?
Jävla Hedern .
Känner igen detta, det är likadant när man halkar på gatan under vinterhalvåret, det första man gör är ju att titta sig omkring, såg någon mig!?
Borde man inte titta så att allting sitter kvar på kroppen? att armen inte är ur led?
Varför är jag vi så rädda att göra bort oss? Att tappa masken? Vad finns där under?
Jag tänkte stolt att nästa gång något liknande inträffar ska jag ställa till en scen framför folk massan, yla lite och göra en sådan där fotbollsrullning och dra knäet mot magen och se lidelsefull ut. Som fotbollsstjärnorna gör, vi har ju sett dem alla komma undan med det
Brolin, Maradonna, Zlatan.
Det tog ungefär 3 h innan jag var i Värdighetsträsket igen.
På vägen hem var det två hemåtsträvande cyklister som jobbade i uppförsbacken framför mig,
Självklart ska jag cykla om dem. Visa att min cykel är grym, framförallt att jag har sådär omedvetet bra kondition.
Den äldre damen var lätt. Henne plockade jag på en halv minut, men den lilla asiatiska killen längre fram var verkligen hårdkokt.
Jag cyklar om honom, trampar på som en idiot, precis när jag passerar honom kliar jag mig lite över pannan och intar en ganska avslappnad ställning så han ska tro att jag inte tävlar. För han cyklar i själva verket sakta och jag är helt enkelt van med ett helt annat tempo än han.
Det tog inte mer än en minut då den jäveln cyklat om mig. Lugn Jakob tänke jag. Jag får ju inte cykla om för fort eftersom det då skulle bli för uppenbart att jag "tävlar"
Swissh den nonchalanta ställning intas och jag är förbi.
det tog en minut denna gång innan jag hörde hans klena flås i nacken. Han är om mig
FAN!
Jag tänkte nu ger jag upp, detta blir pinsamt,
men hör o häpna så vänder sig han sig om och ler mot mig, Ler!!
Ok han har uppenbarligen erkännt tävlingen är i full gång och jag cyklar om. Jag cyklar och trampar som en tok, sättter upp delmål. bara till trädet sen får du vila, KOM IGEN Jakob bara till höghusen sen har du vunnit,
Jaaa!
jag vann, med marginal, eller ja kanske 200 meter iallafall.
Så barnsligt, så kul, Så utmattande.
Vad hade hänt om jag låtit honom vinna, hade jag tappat min värdighet?
Vad bevisade jag för honom och mig själv, att jag är snabbare, att jag är halvfinsk? Att jag har minderväreskomplex? Att jag har en stark livsgnista?
Vad det än är så verkar det vara viktigt med värdighet och stolthet, att inte tappa masken, tappa humöret, tappa coolheten att tappa sig själv