Jakobn

Hallå du där uppe!

 

Du som sitter o myser på ett moln, jag har ett litet brev till en av dina relativt nyintagna.
Folke heter han, så om du ser honom ge honom detta.

Kanske sitter han fast i en bildörr eller så har han cyklat iväg någonstans på nya äventyr.


Uppskattning och berömmelse efter döden är ju ett känt fenomen, vi älskar det vi inte kan få. Det får samlar värde och en liten gloria över sig.
Med risk för cynism så vill jag påstå att Ingemar Bergmans filmer och boxar kommer börja gå upp i försäljning minst 100% nu när han gått bort.
Eller som han förmodligen själv hade sagt "När Döööhden tar mig"

"Kära Folke! Just av denna anledning vill jag säga att jag hade dig i tankarna några dagar innan döhhhden tog dig.
Jag satt och tittade i min jobb almenacka, där ringade jag in familj och bekantas namnsdagar.
En av dagarna var din, jag ringade in ditt namn och tänkte på dig.
Jag tänkte att det var kul att du besökte oss under min uppväxt.
Du har alltid varit en gubbe för mig, en knarrande, klurig o lustig gubbe.

Alltid när familjen var på väg någonstans så lyckades du tajma in ditt besök.. Helt plötsligt stod någon familjemedlem vid fönstret o skrek
"-Nuu kommer Folke"
"-Jaha säger pappa"
med ett leende på läpparna han ställer ner honungslådorna lite lätt motvilligt och förstår att detta kommer ta tid.
Folke rullar in på sin gamla cykel.
"Hallå unge herr Norrby" sa han alltid till mig.

Skorpor, Ballerinakex eller i värsta fall halvuppätna knäckebröd ligger i centrum på bordet kring familjen Norrby och Folke. Kaffe dricks och Folke pratade alltid på.

Jag minns att jag upplevde honom som lite udda och rolig. Varför vet jag inte, kan inte sätta fingret på det.
Folke var lite av ett original, som barn så hörde vi ett rykte om att han av misstag klämt örat i en bildörr. Många gånger som barn brukade jag titta på honom och grubbla över hur man gör det.
Om det nu är sant så är det nog bara du som vet hur man gör det Folke.


Det är kul att du dök upp på din cykel då och då, att du hade roliga manchesterbyxor, med dit sydda fickor. Att du förgyllde vår vardag då och då, genom att vara dig själv.


Tack

ps. du får gärna spöka lite, men bara lite lätt

 

/Jakob

Då var det äntligen dags för semester.
Nu drar jag ifrån stan och alla små gothia cupare...

Adjöss, tåg, buss, färja, visby hamn!

Pappa står glad och väntar på mig som vanligt vid färjeterminalen. Det är mysigt när någon hämtar en.

Vi småpratar och äter mackor och går och lägger oss.
Jag vaknar på tok försent som vanligt, 12.
 Sätter mig upp på sängkanten, vägrar o stressa.
Trippar ner till köket för att äta brunch.

Jakob Norrby sitter vid köksbordet, äter kokta ägg, och är alldeles lyckligt ovetande om att han 5 timmar senare ska förvandlas till Tant Gunnie.


Tiden har faktiskt gått snabbt, jag är 25 nu, ett fjärdedels sekel. Jag tycker bestämmt att tiden inte bara går, ibland springer den, ibland tultar den.

När jag gick hos min underbara dagmamma så var dagarna oändliga. Jag och Petter kunde sitta på Mellis o grubbla över vad vi skulle göra på de 2-3 timmarna innan våra föräldrar kom och hämtade oss. För det var bestämmt en ganska lång tid att fylla upp -då tultade tiden

När jag sedan började skolan, så vill jag minnas att sommarlovet kändes ungefär som jag upplever ett halvår idag. -då gick tiden

Nu så springer tiden iväg och ibland känns det som man är med i en sådan musikvideo där allt runt om en schvissar förbi så snabbt så att det bara blir färglada sträck. Själv står man i mitten och undrar var alla fick sina rätter ifrån?
Alla skaffar bostadrätt, hyresrätt, -plöja-ner-alla-på-trottoaren-med-barnvagenen -rätt.

Det är väl bara acceptera och ta det lugnt. Hoppas att man lever om en gång till.  För jag hade gärna tultat en gång till.

Nu sitter vi i bilen jag mamma och pappa, vi ska till min bror och hans fru med tillhörande tvillingar(deras barn). Alltid lika kul att träffa dem. Gäller och passa på när jag är nere.

Jag kramar om dem och säger, just det .
jag säger faktiskt det jag hade lovat mig att aldrig säga. Detta där vuxna,töntiga och klyshiga.

"Nä men gud vad ni har vuxit. Vad ni har blivit stora"
När jag var liten så sa alltid min farbrors fru "Gunnie" så- Oh vad jag tyckte att det var knäppt när hon sa det. Och framförallt, måste hon säga de varje gång?!

Ja jag kan inte annat än förstå Tant Gunnie och hennes förvåning.

 Barn växer fort...