Jakobn

Jag går upp i min trappuppgång, något är nytt och det luktar annorlunda.

Dammtussen som låg och hånlog mot mig i hörnet av trappsteget har gått vidare.

Jag bor på våning två, en trappa till sen är jag hemma.

Det går kalla kårar genom min kropp när jag stannar utanför min dörr. Någon är inne i min lägenhet, och dem spelar Celin Dion.

Jag är uppvuxen på landet. Närmaste granne är en åker med idisslande kor.

Det finns bara fyra hus i närheten och alla känner alla.

Fram till att jag var fjorton så hade vi aldrig låst dörr. Men grannen fick en ny hund, Birk. Han gillade att bryta sig in i vårt hus, leka lite med vår hund och äta lite mat.

Likt den smarta chefer han är så förstod han hur dörrar öppnas. Från och med den dagen började familjen Norrby låsa dörren.

När jag sedan flyttade till Göteborg så glömde jag jämt att låsa dörren, tappade alltid nycklar och hade gärna öppen dörr för grannarna om de behövde gå in och låna socker eller dylikt.

Det är lite skillnad på storstan och landet. Jag är van att lita på mina grannar se dem i ögonen och hälsa. När jag nu i oktober flyttade till ny byggnad i Göteborg så var fullt naturligt att ringa på varje dörr och pressentera mig.

- Ring riiiing på dörren.

Jag kan höra stegen som tas emot dörren och den misstänksamma andningen som tillhör människan som tittar i nyckelögat. Kanske är jag är våldtäcksman alternativt från Jehovas. Min uppenbarelse påminner som tur inte om någon av dessa samhällsindivider.

 Dörren öppnas:

"Ja ehum, Hej jag heter Jakob jag bor på våningen under. Jag ville bara säga att jag är nyinflyttad. Jag vet inte hur lyhört det är så säg till mig om ni störs av min musik.

Ja jag ville säga hej och pressentera mig."

Dem släpper det krampaktiga leendet till marken och säger hej.

Min tanke var egentligen att jag ville veta vem jag lever med.

Tänk att man kan sitta i sina kartonger staplade på varandra men kanske inte ens sett varandra i ögonen.

Detta är människor som jag delar det intimaste med. Vi kan höra varandra ha sex genom väggarna.

Jag vet att de spelar Céline Dion i smyg trots att det inte passar byggjobbarklädseln de bär.

Vår avföring går i samma ledningar och våra kläder blir rena om och om igen i samma vatten.

Om vi brinner inne så dör vi ihop.

Där stod jag med iskall blick och kollade på låset till min dörr och hörde Celin Dion musiken i mina högtalare.

Någon pratade inne i min lägenhet. Vem är han med den bullriga rösten som uppenbarligen tycker att det är ok att bryta sig in hos mig och oprovocerat sätta igång "My heart will go on" i min stereo.

Hur stor kan han vara?  Klarar jag att brotta ned honom, behöver jag ett vapen?! Ska man ha det när man bor i staden?

Jag bestämmer mig för att rycka upp dörren snabbt o överrumpla honom!

Tar tag i handtaget sliter och sliter men inget händer. Han har låst dörren. Jag sneglar en bit ner på dörren och upptäcker att den jäveln till och med har haft fräckheten att byta ut mitt namn på dörren, till sitt eget. Den jäveln!

En blixt slår ned.

Ajdå.

Jag har gått upp i fel trappuppgång, antastat någons dörr.

Springer ner för trapporna allt vad jag har med tomatrött ansikte.

Väl ute på gården kommer o tänka på att "Mr Celin" kanske kan se mig från sitt fönster, så jag hoppar upp i rabatten och slickar husväggen likt en hemlig agent.

Hittar min uppgång,

J Norrby står det på dörren, och jag är i säkerhet!

Varför stannade jag inte bara kvar ringde på och sa att jag gått fel.

Jag har nog drabbats av stadssjukan.

Idag har jag tänkt på maskrosbarn, hur sorgset vackra dem är.

Likt maskrosen växer dem upp vart som helst,  betong, asfalt.

Har stött på några i mina dagar. Dessa små gula gestalter har alltid visat gästfrihet, ärlighet och en öppenhet till sin person som för många hade varit omöjligt.
Att våga visa sig sårbar är inte det lättaste. Men den som blivit stucken, sårad och bränd har även blommat om och vet att våren kommer för eller senare.

Har ofta känt mig liten i mötet med dessa maskrosbarn, för min definition av problem rubbas.
Jag slungas ner på marken och jag blir det där äckliga barnet som är för gammal för att sitta i en barnvagn. Som gråter floder över sockervadden han inte fick.

Samtidigt är mina sorger bara mina.

Maskrosbarnen är inte många och man får aldrig förlita sig på att ett barn är starkt och friskt.
Vissa barn kan se starka ut där de blommar och lyser som solar i den tidiga sommaren, men är man inte vaksam så blommar dem ut och någon plockar upp dem för att blåsa bort allt liv.

Ville skriva något stärkande och fint för dessa varelser, som vägrar se sig som offer.
Blev en till dikt skriven på spårvagnen. Mannen bredvid mig satt och smygläste.
Kanske väntade han också på våren. :)

"Hon halkar och hankar sig fram i livet med ett hjärta av guld

Starkare än dem hon aldrig ska bli som.

Hankar sig fram på svekfulla stigar.

Halkande på fläckar av is ser jag henne glida i ljusets hastighet mot torrare ytor.
På grus och savann står hon stark och redo.

Redo som en vakthund med vägsalt i sina händer inväntandes på nästa generation".

/Jakob