Jakobn

Lönen rullar in i slutet av månaden.

högkonjunktur i Svea rike.

Jag har ett litet ilandsproblem, och då syftar jag inte på att jag är lönnfet utan ett helt annat ilandsproblem.
Sitter med önskelista till julen och kom på att jag har svårare att önska sig saker nu när jag blivit äldre.

Jularna är inte längre lika vita och luktar inte lika mycket glögg.

Omkring den 1 december brukade den katalogen komma från den lokala leksaksaffären hem till oss i brevlådan.

?Lekstugans? julkatalog var en bibel när det gällde inspiration för kommande önskemål.
Där fanns allt gunghästar, robotar, pyssel, gossedjur och Nintendo 8 bit med tillhörande ?Duckhunt? laserpistol.
Jag brukade titta igenom den kväll efter kväll, sukta och längta.
Innan jag lärde mig att skriva brukade jag bara kopiera över bokstäver till den nerkluttade önskelistan.

 

P r u t t k u d d ee

Eller

M i ni p i n g i s b or d

 

Hade man tur dök någon av de här grejerna upp under julklappsutdelningen.
Hur hade en sådan önskelista sett ut idag? Med samma mått av glädje, om man skulle mäta glädjen som rusar genom kroppen då pappret från paketet slits av.
Det där ihop snickrade dockhuset kanske hade blivit en bostadsrätt med kaklat golv.

Jag har ju inga barn att bespisa själv eller nja, jag har ett litet Afrikanskt barn som heter Nehungo eller något, men honom har jag på autogito. Inte barnet alltså, men jag skickar honom pengar varje månad,
Ibland skickar han ett brev om hur bra det går i skolan och hur glad han blir av min gåva. Önskar jag kunde bli lika glad för mat för dagen, för gratis skolgång.

Visserligen känns breven jag fått av honom väldigt konstruerade av Rädda barnen men i slutändan står nog vilket fall som hest ett barn och är glad över att lönnfeta skuldbelagda svenskar värmer sina
?vinter-nio-månader-om-året-hjärtan" med att sätta 150 kr på autogiro till dem.
Det får man inte vara cynisk emot, alla medel är viktiga.

När jag var liten sork så var chokladjulkalender en lyx. En chokladbit varje morgon -mumms
Förutom ett år då min glupska hund stal min kalender och brutalt våldförde sig på den och åt upp allt bredvid öppna spisen på nedervåningen.
Men nu har jag ett lager exklusiv japansk choklad som ligger och väntar på mig i köksskåpet. Men jag äter bara på helgen, hade jag ätit upp allt på en gång som min hund ?Ville? så hade jag blivit tjock som bara den (det är en hel kasse japanskt godis).
Istället väljer jag att äta på ett kultiverat, nyfiket och exklusivt sett.

Det var härligt att någon annan styrde vad man fick handla och inte, bekvämt.
Att få en cykel som inte var ärvd av grannen och som dessutom mina äldre bröder inte haft innnan mig kunde kännas som engudagåva.
Nu har jag valt en cykel som passar mig, men cyklar inte lika ofta.

Under de kalla vintermorgnarna hos dagmamman på Gotland brukade vi stoppa in byxbenkanten innanför strumporna så att det blev lite bulligt under strumpan för att värma.
Då sa jag till mamma att jag hade ?MUKKLER? (svårt att uttala muskler).

Nu har jag skaffat gymkort på ett fint gym och kan skaffa riktiga muskler.

Det är stora skillnader att vara barn och vuxen. Ibland känns den som att den största skillnaden är att man måste ha med massa papper att göra. Alla vill att man ska skriva på skicka vidare till alla och hans moster.

Frågan om vi mår bra av att kunna konsumera mycket, av att kunna välja så mycket själva.
Ändå är det målet för så många av oss som jobbar, lever och svettas.

Jag känner mig just nu faktiskt väldigt tacksam.
Tacksam för att jag har underbara vänner, kollegor, en sambo, familj som stöttar mig när jag behöver göra läskiga saker. Som tycker om mig för den jag är.

Min önskelista i år blev ganska kort. Jag är mest tacksam över att jag är ledig och får chansen att tillbringa 14 dagar med nära och kära. Långt bortom feta tanter med shoppingkassar, mobil försäljare och hysteriska Nordstan deltagare.

Tack /Jake the Snake

 

På tisdagskvällen var jag och en vän på en klubb i Göteborg som heter Gossip. Den går i discotema med stor diskokula, svartkaklade väggar med stora fönster ut mot centrala Göteborg och en park.
Det är ganska lagom om man är som jag att man bara går ut en gång om året.
Som en trendig och flashig klubb fast i fickformat.

När mitt sällskap hade lämnat mig ensam med min kopp kaffe så sitter jag i fönstret och tittar ut.
På andra sidan av vägen är gräset fortfarande fast beslutet av att vara grönt och kämpa in i det sista. Den grå vita metalliska skimret från frosten har dock gjort sitt. Reflektionerna från fickdiscot och de blå strålkastarna eggar min fantasi till att det desperat gröna är ett fält av Blåeld. Det lyser nästan blått av ljuset inifrån.
Längtar jag hem till Gotland?
Jag kostar på mig en snusfylla, läger in en med mintsmak.
Det snurrar, kul med snus. Knark i svenskt format.

Gubben med försenad Kurt Cobain stil ler emot mig,
den begynnande psycadeliska stämningen gör dock att han mer liknar en åsna än Kurt Cobain.

Nåja, det är inte om "Kurt Åsnan" jag skulle skriva om.
Bredvid honom sitter en man med svart skjorta, tighta jeans som han en gång i tiden inte behövde pressa ner sig i. Under den vita t-shirten putar den begynnande magen förtryckt men dock så synlig.
Mannen beställer hetsigt in en öl till.

Kombinationen av den hårt försökande mannen och snusen som snurrade fick mig lusten att skriva en dikt.
Jag skriver ju aldrig dikter eller har aldrig orkat göra det heller så jag tänkte passa på att publicera den på min egen blogg.

Hur ler jag mot dig med en snus under läppen.
Hur tycker du om mig när jag försöker se nonchalant och oberörd ut och spiller öl i skägget.
Ser du att jag har fina svarta kalsonger under mina vanliga jeans.
Du önskar säkert jag vore någon rik, som Per Gessle.
När jag i själva verket bara är från Säffle.




/Jake

En fantastisk morgon.
För konditionen och den goda hälsan skull så tog jag mig upp tidigt på morgonen i allra värsta/bästa norska anda.
Drar på mig mitt Craft underställ, dricker en kopp kaffe och avnjuter en näve nötter.
I den övergivna sängen gapar glipan under täcket som jag sov i. Den skriker
jag är varm?,
jag är trygg?
jag är bra för dig?,
jag ber dig kom och lägg dig igen?,
Jakob du behöver det här, bara 20 min sömn till, bara just idag behöver du det?.

Jag pekar fuck you till sängglipan knyter jogging skorna och säger tyst för mig själv på taskig norsk brytning

-Uut på tur aldrig sur

Promenerar på Kvibergskyrkogård och till Kortedala, det är så vackert, ser nästan onaturligt ut.
Löven har liksom bestämt med varandra hur de ska placeras, röra sig. Allt känns färgglatt genomtänkt och vackert. I lurarna lyssnar jag på Jens Lekmans nya briljanta skiva, som passande nog heter ?night falls over Kortedala?.
Jag promenerar förbi en man i 50 årsåldern som har skägg för 50 personer och ögon som vittnar om att han förmodligen suttit uppe hela natten och sätt på säsong 1 av ?Prison break? eller dylikt.
Jag ler varmt mot honom, och han tycker jag är konstig, eller att jag tror att jag känner honom.
Så länge jag kan komma ihåg har jag lett mot städtanter, sura mattanter etc. Sådana otacksamma yrken som av samhället klassas som skitgöra. Just denna kategori brukar få ett leende.
Men så brukar jag tänka att dem kanske tänker att jag ler för att jag vet att deras jobb är tufft och låg prioriterat, och att jag i den ordning nedvärderar dem. Där sen blir det bara fel och jag drar in leendet så att de istället tror att jag går på psycofarmaca.

Borde tänka minde, le och gå vidare och ha en sådan där bestämd destination som dem har när dem promenerar i amerikanska serier vid centralpark med sin mp3 i högsta hugg,
Ska bli bättre.

Jag byter skiva, Kents nya ?tillbaka till samlivet?, eller samtiden eller vad den heter. Den är dramatisk, molande, skön och lite sådär ubåts läskiga toner.
Framför mig kör en farbror sin rullstol, ganska bra driven, den är faktiskt snabbare än mig. Det är dock uppförsbacke men ändå. Jag tar i som fan, kickar asfalten. Han ser mig i sin backspegel, jo han har en sådan, en enorm. NU har den jävlen utmanat mig. FAN inte igen, var ju klar med tävlandet sedan cykeltävlingen i våras. Jag ska ta honom, inte för att han är handikappad, ingen prestige här inte, men jag måste vara snabbare än en maskin. Till bas action tonerna i lurarna skulle detta kunna vara paradsceneen i en tysk actionfilm.
Japp jag tar mig om honom, sätter mig ner o knyter skorna för att visa att det inte var så viktigt att vinna.
Gubbjäveln kör nästan över mig o gasar vidare.
Tre tonårstjejer går förbi, jag lyckas ställa mig upp direkt efter att de passerat mig. Min hastiga manöver lyckas få dem att hoppa till. Varm i kläderna som jag är så går jag mot dem o närmar mig dem med bestämda steg och lyckas nästan gå om dem, men de ökar hela tiden takten när jag närmar mig dem. jag öka mer.
Inser att jag är för dem en varg bland får, en förorts dåre med våldtäckts ambitioner.
Jag vill skrika efter dem och säga att jag är snäll och att jag inte vill våldta eller slå dem.
Kommer då på att jag tänkt för mycket.

Borde ha tagit en ?take away latte? och gått in i centralpark istället,

/Jakob "våldtäckstman tillika tysk actionfilmskådis" Norrby