I ett hus i skogens slut liten tomte tittar ut, haren skuttar fram så fort.
I tysta fikarum med små fönster sitter vi och tittar på varandra. Ibland vet vi inte vad vi ska säga, men vi vill säga något.
Ingen vill vara det där tysta barnet som sitter längst bak i raden av skolbänkar som vet svaren men aldrig vågar säga dem.
Vi är sammanhangstörstande hjärtan som vill beröra och ha gemenskap.
Hänga på, hänga med och sluta oss till cirkeln av smygrökande femtonåringar som talar om det där som du vill vara en del av.
Undra om det är en slump att melodifestivalen med allt sitt glitter och glamour är belagt i de mörkaste och slaskigaste månaderna?
Tycka vad man vill om detta minst sagt kommersiella tv-program där pengarna rullas in i stora lass likt ett indiancasino, jag tror det behövs.
Uppenbarligen då miljonpublik engagerar sig minst lika mycket som i ett riksdagsval. De flesta har något att säga till om.
På äldreboendet "Liljekonvaljen" tar Ing-britt på sig rökrocken och tänder cigaretten. När hon blåst ut första molnet av rök säger hon till sin kollega;
"Var inte hon... Vad heter hon? Operasångaren som vann lite manhaftig? "
"Jo visst var hon! Det tänkte jag på också på, lite som Ulla inne på rum 3. Lite samma galna ögon också"
Häromdagen när jag såg om filmen "The Queen" så slog det mig att vi också vill sörja ihop för människor vi inte känner med människor vi inte känner.
Hela nationen England bröt ihop och fick ett rejält psykbryt när Princess Diana dog.
För många var hon väl en symbol av något folkligt i en ouppnåbar dröm, men hur många kände henne egentligen?
Rosorna samlades och Sir Elton John skrev en minneslåt som fick Themsen att svämma över.
Men för vem var tårarna egentligen?
I underhållningsbranschen de senaste åren har ju allsång blivit allt populärare företeelse.
Att sjunga ihop, kunna samma låtar och i en unison ton sjunga "Stockholm i mitt hjärta".
Jag tycker det är väldigt fint för det påminner mig om när jag stod som fyraåring med stjärnstrumpor (halkmockasiner) i Väskinde bygdegård och sjöng
"i ett hus i skogens slut liten tomte tittar ut, haren skuttar fram så fort"
Vi blir nog inte så mycket äldre än så.
Möjligtvis växer vi ur stjärnstrumporna men behoven är dem samma.
/Jaken
(0bs, jag kan uppenbarligen hela texten till låten fortfarande)