Jakobn

Idag vaknade jag på den grå sidan, lite grinig och deppig.

Den grå dimman utanför sovrumsfönstret hade jagat bort barnen på lekplatsen. Vinden orkade inte ens putta iväg singelgungan på det där trevliga skräckfilmsaktiga sättet. Allt var stilla och tråkigt.
Kylen tom på frukost så jag fick trycka i mig en ännu gråare smet av havregrynsgröt. Det kan dock vara gott om man har mjölk till, men mjölken var gammal.

Med durrande eltandborste i munnen kom jag att tänka på hur mycket lättare det är att vara glad på sommaren.

Känns lite som att jag är ett blommande fält av blåeld redo att explodera ut emot bländande leenden och varma blickar.

Ibland blåser det mycket och de stora vindkraftverken skuggar den sol som ger liv.

Någon eller jag själv har till min fördel gett mig en dos av livselixir som gör att jag kan hitta skratt och glädje när det behövs.

Igår när jag var ute och gick på en tom gata  hade jag ett roligt möte med en liten söt asiatisk tant. Vi fick syn på varandra på ett avstånd av tjugo meter, närmade oss varandra i rask takt.

Två meter ifrån varandra gick jag åt höger för att slippa krossa den lilla tanten, hon gick åt samma hål

Jag bytte håll, hon med.

Sådär stod vi en stund, kändes som att vi ofrivilligt dansade linedans eller någon typ av grekisk tavernadans.
Slutposen i dansen blev att vi synkroniserat tittade upp på varandra och skrattade. Inte krystat eller artigt utan hjärtligt och öppet, vi ler mot varandra och går vidare .

Jag blev glad av det lilla mötet.

Tog av mig mössan och handskarna och la dem i ryggsäcken, jag var redan varm och glad.

Vissa människor har man helt enkelt en speciell energi med, man känner det som elektricitet från början. Hon var en sådan person.

Frågan är hur modig man ska vara och lita på sina intentioner och känslor.

Ord kan ibland vara raka motsatsen.

Känslor och energier är ju väldigt oidentifierbara men ord kan vara skrivna, lånade och förbrukade.

Man borde dansa mer med asiatiska kvinnor på gatan.

Borde vidröra folk i sin omgivning med en klapp på axeln istället för att fråga

"Hur är det med dig då?"

Ställa ner det där ölglaset bredvid den andres hand
och låta fingrarna dras

emot varann till ett varmare land.

Mot något fint och sant.

Där man aldrig kommer att behöva vinterkläder som gör att man ser ut som en påklädd femåring i kylan
med Graningestövlar som skaver.
Där alla är fina som blåeldfält.