Vägsalt och Maskros
Idag har jag tänkt på maskrosbarn, hur sorgset vackra dem är.
Likt maskrosen växer dem upp vart som helst, betong, asfalt.
Har stött på några i mina dagar. Dessa små gula gestalter har alltid visat gästfrihet, ärlighet och en öppenhet till sin person som för många hade varit omöjligt.
Att våga visa sig sårbar är inte det lättaste. Men den som blivit stucken, sårad och bränd har även blommat om och vet att våren kommer för eller senare.
Har ofta känt mig liten i mötet med dessa maskrosbarn, för min definition av problem rubbas.
Jag slungas ner på marken och jag blir det där äckliga barnet som är för gammal för att sitta i en barnvagn. Som gråter floder över sockervadden han inte fick.
Samtidigt är mina sorger bara mina.
Maskrosbarnen är inte många och man får aldrig förlita sig på att ett barn är starkt och friskt.
Vissa barn kan se starka ut där de blommar och lyser som solar i den tidiga sommaren, men är man inte vaksam så blommar dem ut och någon plockar upp dem för att blåsa bort allt liv.
Ville skriva något stärkande och fint för dessa varelser, som vägrar se sig som offer.
Blev en till dikt skriven på spårvagnen. Mannen bredvid mig satt och smygläste.
Kanske väntade han också på våren. :)
"Hon halkar och hankar sig fram i livet med ett hjärta av guld
Starkare än dem hon aldrig ska bli som.
Hankar sig fram på svekfulla stigar.
Halkande på fläckar av is ser jag henne glida i ljusets hastighet mot torrare ytor.
På grus och savann står hon stark och redo.
Redo som en vakthund med vägsalt i sina händer inväntandes på nästa generation".
/Jakob
Ett otroligt vackert skrivet stycke! Ska läsa din blogg allt oftare
gott att du är i gång igen!/kram