Jakobn

För en månad sedan fick jag än en gång känna av sviterna av god julmat och julgodis.

Fascinerande att jag aldrig lär mig att ekvationen:

"En Jakob +  julmat + knäck + långfilmer på tv = fet julgris.

Samma melodi varje januari. Är jag ensam? Troligtvis inte, finns väl en anledning till att S.A.T.S (gymanläggning) kör sin äckligt fräscha "Hooked on a feeling" tv-reklam varje januari..

Jag hade precis kommit hem från julfirandet på Gotland. Väskorna ställer jag i hallen, gillar inte att packa upp reseväskor. Dem får gärna stå förtryckta i ett hörn och vänta länge på att bli uppackade.

Mitt i min stilla strid med väskor och jackor som inte vill hängas upp så känner jag ett begär av socker, julmust, julskinkemacka NU. NUUU.

Det är detta gravida kvinnor känner, Cravings.

Jag har uppenbarligen inte fått min mens ännu och i spegeln ser jag en Hobbit liknande gestalt, rosig om kinderna med en trivsam boll på mitten av kroppen.

Ingen mens, sockerbegär och dessutom ett ovanligt lynnigt beteende på tågresan emot en stackars tågkonduktör.    

En liten gnista tänds i herr Norrbys ögon.
Jag är gravid!

Detta förklarar allt.

Där står jag i min moderliga lycka framför spegeln och smeker min mage och säger högt för mig själv:

"När du kommer ut ska du heta Lucas."

Vem är pappan blir nästa fråga. Förvirrande då det inte finns så många lösnummer.

Det är ett Julmirakel! Kan Maria så kan jag!

Jag känner mig så där Carola lycklig och skuttar in i mitt vardagsrum och sätter på teven.

"Ahhhahha hooked on a feeling" - Björn skiffs.

"Dags att börja träna? På S.A.T.S får du hjälpen, Januari ut så har vi... - Reklamrösten.

Jaha det var ingen bulle i ugnen detta år heller.

Lika bra att ta sig i kragen nu.

Jag sätter på mig joggingskorna, myser ner i soffan och äter dem sista knäcken som min mor packat ner omsorgsfullt i väskan.

Fortsättningen följer...

/Jakob

Jag går upp i min trappuppgång, något är nytt och det luktar annorlunda.

Dammtussen som låg och hånlog mot mig i hörnet av trappsteget har gått vidare.

Jag bor på våning två, en trappa till sen är jag hemma.

Det går kalla kårar genom min kropp när jag stannar utanför min dörr. Någon är inne i min lägenhet, och dem spelar Celin Dion.

Jag är uppvuxen på landet. Närmaste granne är en åker med idisslande kor.

Det finns bara fyra hus i närheten och alla känner alla.

Fram till att jag var fjorton så hade vi aldrig låst dörr. Men grannen fick en ny hund, Birk. Han gillade att bryta sig in i vårt hus, leka lite med vår hund och äta lite mat.

Likt den smarta chefer han är så förstod han hur dörrar öppnas. Från och med den dagen började familjen Norrby låsa dörren.

När jag sedan flyttade till Göteborg så glömde jag jämt att låsa dörren, tappade alltid nycklar och hade gärna öppen dörr för grannarna om de behövde gå in och låna socker eller dylikt.

Det är lite skillnad på storstan och landet. Jag är van att lita på mina grannar se dem i ögonen och hälsa. När jag nu i oktober flyttade till ny byggnad i Göteborg så var fullt naturligt att ringa på varje dörr och pressentera mig.

- Ring riiiing på dörren.

Jag kan höra stegen som tas emot dörren och den misstänksamma andningen som tillhör människan som tittar i nyckelögat. Kanske är jag är våldtäcksman alternativt från Jehovas. Min uppenbarelse påminner som tur inte om någon av dessa samhällsindivider.

 Dörren öppnas:

"Ja ehum, Hej jag heter Jakob jag bor på våningen under. Jag ville bara säga att jag är nyinflyttad. Jag vet inte hur lyhört det är så säg till mig om ni störs av min musik.

Ja jag ville säga hej och pressentera mig."

Dem släpper det krampaktiga leendet till marken och säger hej.

Min tanke var egentligen att jag ville veta vem jag lever med.

Tänk att man kan sitta i sina kartonger staplade på varandra men kanske inte ens sett varandra i ögonen.

Detta är människor som jag delar det intimaste med. Vi kan höra varandra ha sex genom väggarna.

Jag vet att de spelar Céline Dion i smyg trots att det inte passar byggjobbarklädseln de bär.

Vår avföring går i samma ledningar och våra kläder blir rena om och om igen i samma vatten.

Om vi brinner inne så dör vi ihop.

Där stod jag med iskall blick och kollade på låset till min dörr och hörde Celin Dion musiken i mina högtalare.

Någon pratade inne i min lägenhet. Vem är han med den bullriga rösten som uppenbarligen tycker att det är ok att bryta sig in hos mig och oprovocerat sätta igång "My heart will go on" i min stereo.

Hur stor kan han vara?  Klarar jag att brotta ned honom, behöver jag ett vapen?! Ska man ha det när man bor i staden?

Jag bestämmer mig för att rycka upp dörren snabbt o överrumpla honom!

Tar tag i handtaget sliter och sliter men inget händer. Han har låst dörren. Jag sneglar en bit ner på dörren och upptäcker att den jäveln till och med har haft fräckheten att byta ut mitt namn på dörren, till sitt eget. Den jäveln!

En blixt slår ned.

Ajdå.

Jag har gått upp i fel trappuppgång, antastat någons dörr.

Springer ner för trapporna allt vad jag har med tomatrött ansikte.

Väl ute på gården kommer o tänka på att "Mr Celin" kanske kan se mig från sitt fönster, så jag hoppar upp i rabatten och slickar husväggen likt en hemlig agent.

Hittar min uppgång,

J Norrby står det på dörren, och jag är i säkerhet!

Varför stannade jag inte bara kvar ringde på och sa att jag gått fel.

Jag har nog drabbats av stadssjukan.

Idag har jag tänkt på maskrosbarn, hur sorgset vackra dem är.

Likt maskrosen växer dem upp vart som helst,  betong, asfalt.

Har stött på några i mina dagar. Dessa små gula gestalter har alltid visat gästfrihet, ärlighet och en öppenhet till sin person som för många hade varit omöjligt.
Att våga visa sig sårbar är inte det lättaste. Men den som blivit stucken, sårad och bränd har även blommat om och vet att våren kommer för eller senare.

Har ofta känt mig liten i mötet med dessa maskrosbarn, för min definition av problem rubbas.
Jag slungas ner på marken och jag blir det där äckliga barnet som är för gammal för att sitta i en barnvagn. Som gråter floder över sockervadden han inte fick.

Samtidigt är mina sorger bara mina.

Maskrosbarnen är inte många och man får aldrig förlita sig på att ett barn är starkt och friskt.
Vissa barn kan se starka ut där de blommar och lyser som solar i den tidiga sommaren, men är man inte vaksam så blommar dem ut och någon plockar upp dem för att blåsa bort allt liv.

Ville skriva något stärkande och fint för dessa varelser, som vägrar se sig som offer.
Blev en till dikt skriven på spårvagnen. Mannen bredvid mig satt och smygläste.
Kanske väntade han också på våren. :)

"Hon halkar och hankar sig fram i livet med ett hjärta av guld

Starkare än dem hon aldrig ska bli som.

Hankar sig fram på svekfulla stigar.

Halkande på fläckar av is ser jag henne glida i ljusets hastighet mot torrare ytor.
På grus och savann står hon stark och redo.

Redo som en vakthund med vägsalt i sina händer inväntandes på nästa generation".

/Jakob

Låt jakten börja.

Hemma på gården över sommaren, vila upp mig, dricka kaffe, hitta tillbaka.

Back to basic.

- Vi drar till Polen i 10 dagar säger min store fader där han står i trädgården sneglandes mot dammen. Han tittar på mig bistert.

Jag säger

- Snoken.

- Mhh precis. Han måste bort.

- Jag nickar förstående. Förstår att han måste ur dammen, bort någon annanstans.

Pappa påstår att snoken har nallat på de livets goda och ätit upp en av de lätt förtryckta och hysteriska fiskarna.

•-         Han är obehaglig, säger Pappa.

Jag instämmer och slänger en blick på den svarta Gotlandssnok som ligger tryggt och lyckligt ovetande på dammens strandkant.

Nog för att denna snok är gotlänning och fridlyst, men jag måste lyckas föra bort honom innan mamma och pappa är tillbaka, för att vinna mina föräldrars hjärtan och deras kungarike.

Dag 1

Jag vaknar, alldeles för sent.

Har suttit uppe för länge på natten, tittat på dålig skräckfilm och sett soluppgången över åkrarna. Klockan är 11:35 och dammen har legat obevakad på tok för många timmar nu.

Jag känner mig ensam och är själv på gården. Deras bil är borta och jag är lämnad att klara mig själv med mina egna tankar och mina egna spöken. Saker att ta tag i!

Nere vid dammen ser jag honom. Han har avancerat, krupit upp på kronbladen, värmer sitt kalla blod i solen.

Verkar sådär äckligt nöjd som bara feta grisfestturister kan göra på Mallis. Det förvånar mig starkt att han inte har en Pinacolada och solstol.

Men vad vet jag om en snoks semesterfirande.

Han provocerar mig med sin uppenbarelse. I fantasin slänger jag mig på honom och drar ner honom i en tunna, men jag hejdar mig då jag vet att det krävs list.

10 myrsteg bort ligger en ny lirare i bassängen, herr padda.

Han tillhör den sorten som bara hänger och tror att om han bara är tillräckligt still ska jag inte se honom.

Hur hör dessa ihop? Har de kontakt med varandra?

Jag går en "morgonpromenad" runt myren och funderar över livet mitt. Tänker lite för mycket, analyserar lite för mycket.

Avnjuter en kaffe i solen bredvid dammen, nikotinkick från snuset och varmt kaffe i munnen. Skönt sneglandes mot dammen så ser jag att Paddan och snoken ligger nära varandra. Är dem i maskopi?! Vad är deras plan?

Jag tänker mindre, ser på mer nattskräckfilm, är mer glad.

God natt

Dag 2

Gotlandssnoken känner nu till min existens och vet att han bör vara på sin vakt. Han följer mig med flackande blick, simmar osäkert in bland stenarna då jag närmar mig honom.

Paddan ligger kvar och följer spelet.

Jag lägger fram håven i rätt läge, när mitt tillfälle kommer så måste jag vara snabb. Resten av dagen spenderar jag genom att studera snokens rörelsemönster, hur han slingrar och vart han simmar iväg när han är i en pressad situation.

Dag 3

Vaknar klockan tio utsövd. Första tanken jag tänker kretsar inte kring mig själv, mitt liv eller problem, utan kring dammen och mina fiender. Idag gäller det!

Väl nere vid dammen, jag ställer ifrån mig kaffekoppen på grillbordet.

Det är fuktigt ute, det är sent och han ser mig djupt in i ögonen. Han och jag har en överenskommelse. Jag kastar en blick mot paddan, signalerar "lägg dig inte i det här, detta är emellan honom och mig"

Jag går tyst till håven, böjer mig ner i snigelfart och tar tag i den.

Tippar den över kanten, närmar mig honom sakta.

10 cm ifrån nu.

Jag gör ett utfall snett under honom, han simmar rakt in i fällan och sprattlar obehagligt i håven!

Nöjt sitter jag i på gräsmattan och ser på mitt storverk.

Snoken står på tå i tunnan som jag lagt honom i. Det lilla huvudet sticker upp och ser på mig. Tycker lite synd om honom, vill inte att han ska vara fången längre. Kör iväg tunnan med bilen till kanalen där jag släpper ned honom i vattnet.

 Nu är han fri.

Jag känner mig också lite mer fri, lugnare och gladare. Saker och ting är inte lite komplicerat som jag trott. Jag kommer att sakna honom!

Tack för att du förgyllde min sommar, du fick mig att inte tänka

Vad är kulturkrockar?

Är det två kvinnor i 50 årsåldern med starkt lysande läppstift och Gudrun Sjödén kläder som springer in i varandra på stan och av misstag tappar handväskan i handsytt lammskinn. Kanske för en del, inte för mig.

Till en början kan man ju undra vad kultur är. Är det spår från ett land, värderingar, religion eller sociala arv?

Kan man kulturkrocka inom Sveriges gränser?

Göteborgarna hatar stockholmare och stockholmarna tycker göteborgarna är charmiga, roliga och gemytliga. Är detta en kultur krock?

Jag har inte kollat upp ordet kulturkrock i wikipedia eller nationalencyklopedin eller dylikt. För mig är det friktion, en frustration att inte förstå någon med annat ursprung.

Olika beteenden, en arabisk man skickar ut sociala koder som för den svenska mannen betyder något helt annat. Svenska mannen känner rädslor alternativt förvirring och som följd något som skulle kunna förklaras som en krock.

Måste dock påpeka att ordet kulturkrock används för flitigt i Sverige.

Vi skyller alla missförstånd/konflikter emellan svenskar och människor med ett annan etnisk bakgrund till att det var en ?kulturkrock?.

Är det inte lite väl enkelt, man kan ju börja med att kolla vad som egentligen är den andra kulturen.

Om en finsk zigenarkvinna med taskigt kontosaldo går in på Ica och snattar en säck ris och diskret gömmer den under Zigenarkjolen.

När hon nöjd går mot kassorna visslandes på en gammal zigensk folksång så har kamerorna dock fångat ris stölden.

Är detta ett kulturellt missförstånd? Är det verkligen typiskt zigenarkulturen. Eller har vi schablon bilder av hur en andra kulturer och religion verkar?

Ett annat exempel, jag åker i stort sett dagligen med spårvagn 11 (mot Bergsjön) hem till Kortedala/Gamlestan.

Ju längre förorten spårvagnen rullar ju fler människor med invandrarbakgrund brukar sitta kvar. De flesta svenskar har hoppat av vagnen innan Bergsjön.

Här får jag dagligen chansen att kulturkrocka, kultur chocka och känna dofter av främmande kulturer.

Jag brukar på ett väldigt svenskt sätt sitta och störa mig på vissa av de arabiska männen som pratar högt på vagnen. Gestikulerar synligt.

Vill bara somna in i min värld o vakna tryggt till ljudet av att vagnen stannat på min hållplats. Men nej, jag hör höga röster som överröstar de kämpande artisterna på min mp3 spelare. Spårvagnsluft pyser ned i mina lungor då jag tar ett tålmodigt andas djupt och tänker:

De har en annan kultur, låt det inte bli en kulturkrock Jakob. De förstår inte att de skriker/talar.

Visst detta kanske stämmer.

Jag vet att jag i Egypten upplevde att männen och kvinnorna talade med varandra med en större ljudvolym än hemma i Skandinavien.

I mitt huvud är detta en så kallad ?Kulturkrock?. För mig signalerar de konflikt, eufori alternativt ett skrik efter uppmärksamhet.

Ett annat exempel är när jag satt på spårvagnen och lyssnade på en talbok, Marianne Fredriksson försökte desperat berätta för mig om ?Anna, Hanna och Johanna?. De tre kvinnorna dränktes dock i ett par pojkvaskars Bergsjönsvenska. De skrek, skrattade osvenskt och gjorde ryckiga rörelser som varken passade in i min talbok eller i min svenska världsbild. Dem var som det där trollet i nagelsvampreklamen som elakt sitter under nageln och ger en svampinfektion. Nej jag har inte med mig nagelsvampsalva på spårvagnen.

Jag harklar mig lätt för att visa tecken på obehag. Inget händer. Jag vänder mig emot dem och ger dem kalla ögat. Men blickar kan inte döda. Inget händer.10 minuter senare så har de satt igång sina mobiler på högsta volym. Jag är verkligen inte tacksam över att mobilteknologin har gjort att vanliga små mobiler låter som ett par jumbo högtalare.

?Nu är det nog? säger jag och låter som en tant. Dem skrattar åt mig och sänker volymen lätt på mobilen. Jag går av vagnen och suckar. När jag står vid dörrarna kastar de Polly godis på mig, om det var för att de var arga på mig eller för att de ville bjuda på dekadent godis det vet jag än idag inte.

Var detta ett kulturellt missförstånd? Killarna var runt 15 år och troligtvis var två av dem från Iran och en från Etiopien. Är detta något som ingår i både den iranska och etiopiska kulturen. Att spela hög musik och kasta Polly.

Förmodligen inte.

Jag tror att idioter, pojkvaskar, busungar och ungdomar som vill ha gränser finns i alla religioner och länder.

Vi måste vara mera försiktiga med att fokusera på olikheterna emellan ?kulturer? och människor och tänka efter en gång till innan vi använder oss utav utryck som

*det finns i deras blod*

*det tillhör deras religion*

*man gör så där de kommer ifrån*

*det blir en sådan kulturkrock*

högkonjunktur i Svea rike.

Jag har ett litet ilandsproblem, och då syftar jag inte på att jag är lönnfet utan ett helt annat ilandsproblem.
Sitter med önskelista till julen och kom på att jag har svårare att önska sig saker nu när jag blivit äldre.

Jularna är inte längre lika vita och luktar inte lika mycket glögg.

Omkring den 1 december brukade den katalogen komma från den lokala leksaksaffären hem till oss i brevlådan.

?Lekstugans? julkatalog var en bibel när det gällde inspiration för kommande önskemål.
Där fanns allt gunghästar, robotar, pyssel, gossedjur och Nintendo 8 bit med tillhörande ?Duckhunt? laserpistol.
Jag brukade titta igenom den kväll efter kväll, sukta och längta.
Innan jag lärde mig att skriva brukade jag bara kopiera över bokstäver till den nerkluttade önskelistan.

P r u t t k u d d ee

Eller

M i ni p i n g i s b or d

Hade man tur dök någon av de här grejerna upp under julklappsutdelningen.
Hur hade en sådan önskelista sett ut idag? Med samma mått av glädje, om man skulle mäta glädjen som rusar genom kroppen då pappret från paketet slits av.
Det där ihop snickrade dockhuset kanske hade blivit en bostadsrätt med kaklat golv.

Jag har ju inga barn att bespisa själv eller nja, jag har ett litet Afrikanskt barn som heter Nehungo eller något, men honom har jag på autogito. Inte barnet alltså, men jag skickar honom pengar varje månad,
Ibland skickar han ett brev om hur bra det går i skolan och hur glad han blir av min gåva. Önskar jag kunde bli lika glad för mat för dagen, för gratis skolgång.

Visserligen känns breven jag fått av honom väldigt konstruerade av Rädda barnen men i slutändan står nog vilket fall som hest ett barn och är glad över att lönnfeta skuldbelagda svenskar värmer sina
?vinter-nio-månader-om-året-hjärtan" med att sätta 150 kr på autogiro till dem.
Det får man inte vara cynisk emot, alla medel är viktiga.

När jag var liten sork så var chokladjulkalender en lyx. En chokladbit varje morgon -mumms
Förutom ett år då min glupska hund stal min kalender och brutalt våldförde sig på den och åt upp allt bredvid öppna spisen på nedervåningen.
Men nu har jag ett lager exklusiv japansk choklad som ligger och väntar på mig i köksskåpet. Men jag äter bara på helgen, hade jag ätit upp allt på en gång som min hund ?Ville? så hade jag blivit tjock som bara den (det är en hel kasse japanskt godis).
Istället väljer jag att äta på ett kultiverat, nyfiket och exklusivt sett.

Det var härligt att någon annan styrde vad man fick handla och inte, bekvämt.
Att få en cykel som inte var ärvd av grannen och som dessutom mina äldre bröder inte haft innnan mig kunde kännas som engudagåva.
Nu har jag valt en cykel som passar mig, men cyklar inte lika ofta.

Under de kalla vintermorgnarna hos dagmamman på Gotland brukade vi stoppa in byxbenkanten innanför strumporna så att det blev lite bulligt under strumpan för att värma.
Då sa jag till mamma att jag hade ?MUKKLER? (svårt att uttala muskler).

Nu har jag skaffat gymkort på ett fint gym och kan skaffa riktiga muskler.

Det är stora skillnader att vara barn och vuxen. Ibland känns den som att den största skillnaden är att man måste ha med massa papper att göra. Alla vill att man ska skriva på skicka vidare till alla och hans moster.

Frågan om vi mår bra av att kunna konsumera mycket, av att kunna välja så mycket själva.
Ändå är det målet för så många av oss som jobbar, lever och svettas.

Jag känner mig just nu faktiskt väldigt tacksam.
Tacksam för att jag har underbara vänner, kollegor, en sambo, familj som stöttar mig när jag behöver göra läskiga saker. Som tycker om mig för den jag är.

Min önskelista i år blev ganska kort. Jag är mest tacksam över att jag är ledig och får chansen att tillbringa 14 dagar med nära och kära. Långt bortom feta tanter med shoppingkassar, mobil försäljare och hysteriska Nordstan deltagare.

Tack /Jake the Snake

Hallå du där uppe!

Du som sitter o myser på ett moln, jag har ett litet brev till en av dina relativt nyintagna.
Folke heter han, så om du ser honom ge honom detta.

Kanske sitter han fast i en bildörr eller så har han cyklat iväg någonstans på nya äventyr.


Uppskattning och berömmelse efter döden är ju ett känt fenomen, vi älskar det vi inte kan få. Det får samlar värde och en liten gloria över sig.
Med risk för cynism så vill jag påstå att Ingemar Bergmans filmer och boxar kommer börja gå upp i försäljning minst 100% nu när han gått bort.
Eller som han förmodligen själv hade sagt "När Döööhden tar mig"

"Kära Folke! Just av denna anledning vill jag säga att jag hade dig i tankarna några dagar innan döhhhden tog dig.
Jag satt och tittade i min jobb almenacka, där ringade jag in familj och bekantas namnsdagar.
En av dagarna var din, jag ringade in ditt namn och tänkte på dig.
Jag tänkte att det var kul att du besökte oss under min uppväxt.
Du har alltid varit en gubbe för mig, en knarrande, klurig o lustig gubbe.

Alltid när familjen var på väg någonstans så lyckades du tajma in ditt besök.. Helt plötsligt stod någon familjemedlem vid fönstret o skrek
"-Nuu kommer Folke"
"-Jaha säger pappa"
med ett leende på läpparna han ställer ner honungslådorna lite lätt motvilligt och förstår att detta kommer ta tid.
Folke rullar in på sin gamla cykel.
"Hallå unge herr Norrby" sa han alltid till mig.

Skorpor, Ballerinakex eller i värsta fall halvuppätna knäckebröd ligger i centrum på bordet kring familjen Norrby och Folke. Kaffe dricks och Folke pratade alltid på.

Jag minns att jag upplevde honom som lite udda och rolig. Varför vet jag inte, kan inte sätta fingret på det.
Folke var lite av ett original, som barn så hörde vi ett rykte om att han av misstag klämt örat i en bildörr. Många gånger som barn brukade jag titta på honom och grubbla över hur man gör det.
Om det nu är sant så är det nog bara du som vet hur man gör det Folke.


Det är kul att du dök upp på din cykel då och då, att du hade roliga manchesterbyxor, med dit sydda fickor. Att du förgyllde vår vardag då och då, genom att vara dig själv.


Tack

ps. du får gärna spöka lite, men bara lite lätt

/Jakob

Nu är det snart sensommar, kvällarna har redan börjat bli mörkare och ?sommaren? springer iväg i Carl Lewis fart. Man blir påmind om hur mörkt land vi lever i.

Den vemodiga känslan av tidig ruggig höstmorgon som nyper sig in i den något för kalla vår/sommarjackan. Man blir lite rädd att inte hinna med att andas sol och ljus, för det varar ju som bekant inte så länge.

Dessa tankar om mörkret får mig att grubbla, vi har ett komplext förhållande till just mörkret.

Mörkret kan vara så mycket, det kan vara slutet, spänningen eller förhoppningsvis början på något bra.

I mörkret kan också fantasin få frodas, växa och kittla. Efter att det har varit mörkt blir det ofta ljusare, lättare klarare.

Precis som vårens inmarsch ur den mörkaste vinter så kan även deppighetens mörkaste hål vända och bli klarare och man börjar se det man gått o ältat i, lösa problem, konflikter. Går det utan svärtan?

Förra veckan drog jag nytta av mörkret för att få mitt nio till fem och spårvagnsliv lite roligare. Jag hade jobbat häcken ur mig allt kändes väldigt förutsägbart, på räls, enkelt, bekvämt och ointressant.

Jag satt på vagnen som lunkar via Sahlgrenska mot Guldheden.

Tråkigt, jag visst exakt nästa hållplats namn, jag visste hur informationsrösten skulle uttala Wavrinskys plats och exakt i vilken sekund detta skulle ljuda ut genom de rassliga högtalarna.

På sätet mittemot satt en pryd 60årig kvinna i dräkt, allt är matchat i grått, inget lämnat åt slumpen, med scarfen exakt rätt åtsittande.  

Ett tag funderade jag på om jag skulle titta på henne och mima till ? Nästa Wavrinskys plats? och se gravallvarlig ut, bara för att få något levande ur henne, något oväntat.

Kanske en ?herregud-titta-på-den-unge-psykotiske-mannen-blick?

Eller om jag har riktigt tur ett skratt,

?Nästa wawrnskys plats?

Fan! Jag tappade bort mig, Inte tillräckligt snabb. Om jag ska göra det måste den sitta perfekt, måste jag repetera detta hemma? Kommer hon åka samma vagn i morgon kanske?

Wromm wroommm, lunk lunk.. ?nästa Chalmers?.

SUCK men kör en annan väg. Gör något utflippat, kör via kapellplatsen eller bli en transformersgubbe, JÄVLA spårvagn, varför har du ingen fantasi.

Ok nästa blir tunneln mot Annedal, sen Korsvägen osv bla bla bla.

Eller va?!? Vänta något händer.. blink blink, KOLSVART

Mörker

Total mörker, jag är inne i en tunnel, spårvagnens lampor går söder, det har slocknat.

Jag tappar kontrollen. Allt detta mörker mitt i ljusa förutsägbara dagen.

Nu låtsas jag att tanten sitter o petar sig i näsan. Kanske är hon van med strömmavbrott, hon har därför satt detta i system. Tar varje mörkt tillfälle i akt för att utföra denna syndiga handling.

Nej vänta. Tanten är ingen tant hon är en gul Pockemon, som plötsligt sätter sig bredvid mig. Tillsammans åker vi Spöktåget på gröna lund, hon håller sin gula luddiga pockmonhand i min o säger:

?Jakob snart kommer gapet?. Spårvagnen ökar i takt fart och intensitet man känna och höra dess andningar då den fullkomligt rusar in i en drakes gap. Vi snuddar drakens gomspalt och det stup vi nu rasar ner i är halsen. Det går så fort så snabbt neråt så vi blir viktlösa,

Woow denna spårvagn måste jag åka med varje dag.

Klick klock surr.

Vi är ute ur tunneln och lamporna fungerar igen, ?tanten? är en tant igen. Stenansikte, scarfen ser inte ens tilltufsad ut.

Jag däremot är tilltufsad.

Vilken åktur, tur att dt blev mörkt.

Vilken lättnad att hon inte bara var tant.

 Hon vägrar och le men jag vet. Bara jag vet vem hon egentligen är.

Det pirrar i min mage,

?Nästa korsvägen?, jag tar tag i räcket och beslutar mig för att ge henne mitt leende.

Hon ger mig en ?herregud-titta-på-den-unge-psykotiske-mannen-blick? och avrundar det hela med ett ?jag-ler-artigt-tillbaka-för-han-har-säkert-inga-vänner? leende.

Jag minns hur jag som barn såg min julprydnad emot pojkrummets vägg bli en elak häxa när mörkret infann sig. Jag kände mig otrygg.

Nästa gång jag är barn, och jag är otrygg vid juletid. Ska jag drick glögg med häxan, få henne snäll genom att proppa i henne mina under sängen undangömda pepparkakor.

Släck ljuset så får ni alla vara med då.

/Jakob-som inte är mörkrädd

                         Hamster i blågul tröja

Låt oss prata om Lars Johansson

(just nu det vanligaste svenska namnkombinationen i Svea rike)

Lars jobbar, Lars jobbar mycket.
Lars jobbar till och med Jätte mycket.
Oftast jobbar han emellan 08-18.
Han lever ett inrutat liv, inte stressigt. Inte hysteriskt men inrutat...

Han lyckas träna innan frukost, bygga lite lagom muskler, bränna lite lagom mycket fett. Flirta lite lagom mycket med tjejen som leder spinning klassen,
allt detta innan frukost mötet.

Sushi hämtar han på hörnet, för visst är det spännande och roligt att prova på olika kulturer, för Svensk vill man ju inte va. Åtminstone inte till 100 %..
Dessutom har han faktiskt någon gång handlat röd curry på påse då han passerat den lilla lokala "Jalla Jalla" butiken (butik ägd av relativt nybliven svensk medborgare).

Livet känns perfekt, han tjänar bra. Han kan till och med låna ut pengar till faster Estrid som är förtidssjukskriven undersköterska.
Han bidrar faktiskt även med en slant när tv galorna skriker om pengar till, Tsunamins offer, eller cancer sjuka kvinnor.

Men det spontana då?

DET SPONTANA!
spontant vad är det? Är det den sjuka tanken man fick vid fika bordet att smeta in chefen i Princesstårta! Den knäppa tanken som ströps lika snabbt som den fick rot.

(vid det här laget kan man tro att jag tappat tråden?).
Anledningen varför jag skriver detta, är at jag försöker förklara, det märkliga supa på- helgen syndromet!

GÖTT det är helg, vi tok springer till systemet, konsumerar, förgiftar, förvränger, förverkligar och lever ut.

Allt inrutat allt kontrollerande,  det instängda. bidrar till vår konstiga alkohol konsumtion, för visst kan man unna sig att släppa loss på helgen. Släppa löst monstret.
Eller snarare så måste man nog det. Annars försvinner någonting viktigt, den lilla gnista av den lilla kreativa spontana människa som en gång fanns där som barn. Sprattlades, skrattandes, en Otyglad mini Lars.
 
Därav kan man kanske dra parallellen att klubbarna/pubarna är vuxnas dagis. Utan fröknar!

En frizon.

 Där kan du skratta, spela Allan, eller spela Lisa (om man är lagd åt det hållet). Men glöm inte att gömma undan Klänningen och stryka pressvecken på kostym byxorna till måndag bara.

Kanske du som muslimsk man i 45 års åldern eller
som fransk 25 årig utbytesstudent, anser detta svårt att förstå.
Därför har jag gjort ett liten schema, en lathund åt dig, som vill bli toksvensk.

Måndag till torsdag

Jobba stenhårt, spänn gärna axlarna lite extra och säg att du behöver gå till massör.
Se till att planera veckan i detalj så att inga spontana och oförutsedda händelser kan smita emellan.
Träffar du någon som du inte sett på länge och de frågar hur du mår, ska du säga att det är bra "Men att det har varit lite mycket på jobbet på sistone".
Detta är ett måste även om du suttit på kontoret med rullade tummar och slösurfade ögon. För i Sverige betyder överarbetad framgångsrik.
Tänk med molntankar och himlande ögon, "imorgon är det fredag", "fredag" "FREDAAAG"
Det vill säga Hamster paus.

Fredag

På fredag är det "grönkasse" epidemi dagen. Detta innebär att du ska skynda dig till systembolaget innan dem stänger. Köp med dig tillräckligt för att ha kul under helgen. Detta är naturligtvis individuellt och lite baserat på ditt intag av Prozac eller dylikt.
Efter lite mys middag är det party med stort P.
Ta dig till passande bar/klubb. Detta baseras på din samhälls status. Det vill säga; nationalitet, inkomst läggning.
Hoppa ur hamster buren, drick dig redlös. Minneslös och plånbokslös.

Lördag

Ångest, prins till groda uppvaknande
Treo lindrar bra...
Ta alla lyckade recept från fredagen och återuppliva dem på lördagen. Avsluta gärna kvällen på ett skräpmat ställe. Om inte rovdjurshamstern i dig inte lyckats fånga något lämpligt byte på discosavannen är detta din sista chans. Är självförtroendet sviktande trots din alkohol konsumtion kan du göra ett taffligt "move" på den mest berusade som står och halv kräks i hörnet och skriker "kaaan nåoon  nummjet till taaxi".

Söndag

Försök komma ihåg gårdagen, gräm dig lite över minnesförlusten. Ångra ditt helgbeteende, Skölj ner dina sorger med coca-cola och fet pizza. Tänkt svensk förnuftiga tankar som "nästa vecka blir det vartannat vatten".
Somna in igen, igen, igen och igen i en varm trygg hamsterbur.
Där finns allt du behöver, vatten, mat, saltsten och ett hjul att springa i.