Jakobn

Då var det äntligen dags för semester.
Nu drar jag ifrån stan och alla små gothia cupare...

Adjöss, tåg, buss, färja, visby hamn!

Pappa står glad och väntar på mig som vanligt vid färjeterminalen. Det är mysigt när någon hämtar en.

Vi småpratar och äter mackor och går och lägger oss.
Jag vaknar på tok försent som vanligt, 12.
 Sätter mig upp på sängkanten, vägrar o stressa.
Trippar ner till köket för att äta brunch.

Jakob Norrby sitter vid köksbordet, äter kokta ägg, och är alldeles lyckligt ovetande om att han 5 timmar senare ska förvandlas till Tant Gunnie.


Tiden har faktiskt gått snabbt, jag är 25 nu, ett fjärdedels sekel. Jag tycker bestämmt att tiden inte bara går, ibland springer den, ibland tultar den.

När jag gick hos min underbara dagmamma så var dagarna oändliga. Jag och Petter kunde sitta på Mellis o grubbla över vad vi skulle göra på de 2-3 timmarna innan våra föräldrar kom och hämtade oss. För det var bestämmt en ganska lång tid att fylla upp -då tultade tiden

När jag sedan började skolan, så vill jag minnas att sommarlovet kändes ungefär som jag upplever ett halvår idag. -då gick tiden

Nu så springer tiden iväg och ibland känns det som man är med i en sådan musikvideo där allt runt om en schvissar förbi så snabbt så att det bara blir färglada sträck. Själv står man i mitten och undrar var alla fick sina rätter ifrån?
Alla skaffar bostadrätt, hyresrätt, -plöja-ner-alla-på-trottoaren-med-barnvagenen -rätt.

Det är väl bara acceptera och ta det lugnt. Hoppas att man lever om en gång till.  För jag hade gärna tultat en gång till.

Nu sitter vi i bilen jag mamma och pappa, vi ska till min bror och hans fru med tillhörande tvillingar(deras barn). Alltid lika kul att träffa dem. Gäller och passa på när jag är nere.

Jag kramar om dem och säger, just det .
jag säger faktiskt det jag hade lovat mig att aldrig säga. Detta där vuxna,töntiga och klyshiga.

"Nä men gud vad ni har vuxit. Vad ni har blivit stora"
När jag var liten så sa alltid min farbrors fru "Gunnie" så- Oh vad jag tyckte att det var knäppt när hon sa det. Och framförallt, måste hon säga de varje gång?!

Ja jag kan inte annat än förstå Tant Gunnie och hennes förvåning.

 Barn växer fort...