Jakobn

En fantastisk morgon.
För konditionen och den goda hälsan skull så tog jag mig upp tidigt på morgonen i allra värsta/bästa norska anda.
Drar på mig mitt Craft underställ, dricker en kopp kaffe och avnjuter en näve nötter.
I den övergivna sängen gapar glipan under täcket som jag sov i. Den skriker
jag är varm?,
jag är trygg?
jag är bra för dig?,
jag ber dig kom och lägg dig igen?,
Jakob du behöver det här, bara 20 min sömn till, bara just idag behöver du det?.

Jag pekar fuck you till sängglipan knyter jogging skorna och säger tyst för mig själv på taskig norsk brytning

-Uut på tur aldrig sur

Promenerar på Kvibergskyrkogård och till Kortedala, det är så vackert, ser nästan onaturligt ut.
Löven har liksom bestämt med varandra hur de ska placeras, röra sig. Allt känns färgglatt genomtänkt och vackert. I lurarna lyssnar jag på Jens Lekmans nya briljanta skiva, som passande nog heter ?night falls over Kortedala?.
Jag promenerar förbi en man i 50 årsåldern som har skägg för 50 personer och ögon som vittnar om att han förmodligen suttit uppe hela natten och sätt på säsong 1 av ?Prison break? eller dylikt.
Jag ler varmt mot honom, och han tycker jag är konstig, eller att jag tror att jag känner honom.
Så länge jag kan komma ihåg har jag lett mot städtanter, sura mattanter etc. Sådana otacksamma yrken som av samhället klassas som skitgöra. Just denna kategori brukar få ett leende.
Men så brukar jag tänka att dem kanske tänker att jag ler för att jag vet att deras jobb är tufft och låg prioriterat, och att jag i den ordning nedvärderar dem. Där sen blir det bara fel och jag drar in leendet så att de istället tror att jag går på psycofarmaca.

Borde tänka minde, le och gå vidare och ha en sådan där bestämd destination som dem har när dem promenerar i amerikanska serier vid centralpark med sin mp3 i högsta hugg,
Ska bli bättre.

Jag byter skiva, Kents nya ?tillbaka till samlivet?, eller samtiden eller vad den heter. Den är dramatisk, molande, skön och lite sådär ubåts läskiga toner.
Framför mig kör en farbror sin rullstol, ganska bra driven, den är faktiskt snabbare än mig. Det är dock uppförsbacke men ändå. Jag tar i som fan, kickar asfalten. Han ser mig i sin backspegel, jo han har en sådan, en enorm. NU har den jävlen utmanat mig. FAN inte igen, var ju klar med tävlandet sedan cykeltävlingen i våras. Jag ska ta honom, inte för att han är handikappad, ingen prestige här inte, men jag måste vara snabbare än en maskin. Till bas action tonerna i lurarna skulle detta kunna vara paradsceneen i en tysk actionfilm.
Japp jag tar mig om honom, sätter mig ner o knyter skorna för att visa att det inte var så viktigt att vinna.
Gubbjäveln kör nästan över mig o gasar vidare.
Tre tonårstjejer går förbi, jag lyckas ställa mig upp direkt efter att de passerat mig. Min hastiga manöver lyckas få dem att hoppa till. Varm i kläderna som jag är så går jag mot dem o närmar mig dem med bestämda steg och lyckas nästan gå om dem, men de ökar hela tiden takten när jag närmar mig dem. jag öka mer.
Inser att jag är för dem en varg bland får, en förorts dåre med våldtäckts ambitioner.
Jag vill skrika efter dem och säga att jag är snäll och att jag inte vill våldta eller slå dem.
Kommer då på att jag tänkt för mycket.

Borde ha tagit en ?take away latte? och gått in i centralpark istället,

/Jakob "våldtäckstman tillika tysk actionfilmskådis" Norrby